2010:111 - mötet på tågstationen

Väskor, telefonsamtal, kramar, ilska, tårar, kaffe, böcker, tidningar, gamla vänner, nya flammor, långdistans, kortdistans.
Bredvid mig på bänken sitter det en ung tjej som förbryllat knappar på mobilen. Hon ser både glad och ledsen ut. Jag undrar om hon lämnat någon och bara sitter kvar för att hantera tomheten som blev kvar, eller om hon kanske väntar på någon som hon inte är säker på att hon vill träffa. Eller så kanske hon bara sms:ar med sin mamma om något jobbigt, vad vet jag?
Jag sitter där för att jag väntar på någon, jag har väntat länge dock inte på stationen. Men det var flera månader sen vi sågs senast och jag har väntat och längtat sen den sista gången vi sågs. Du lämnade mig med många kryptiska ord som jag har försökt reda ut under våra telefonsamtal. Men något gick fel senast du var här, något vi ska rätta till nu när du är här denna gången.
Jag stirrar lite mer på tjejen som sitter mittemot mig, hon ser mer och mer ledsen ut för varenda gång telefonen plingar till med ett meddelande. Hon tittar lite snabbt upp på mig och ser nästan rädd ut. Jag fick dåligt samvete för att jag hade stirrat på henne, det kan ju omöjligt verka normalt egentligen. Jag tittar bort och försöker hitta något annat att fokusera på, tavlan med ankommande tåg verkar bäst att vila ögonen på. Tio minuter kvar bara tills tåget kommer in. Jag tittade lite snabbt på min mobil, men jag hade inte fått några meddelanden. Istället plingade det till i tjejens mobil en gång till och hon reste sig och gick därifrån. Jag försökte se åt vilket håll hon gick men det var alldeles för mycket folk i vägen.
Jag reste mig och gick mot spåret, fjärilar i magen, yrsel, nästan lite illamående var jag när jag närmade mig perrongen. Tåget var några minuter tidigt så det rullade precis den sista metern när jag kom dit. Förväntningar bubblade över inom mig och tårarna var nära.
Emot mig gick plötsligt den vackraste människa jag kände till, nästan skred fram genom folkmassan som gått av tåget. Det var en lätt överdrift men jag kunde inte släppa ögonen från hennes uppenbarelse och jag bara stod still. Hon stannade ungefär två meter ifrån mig, ett stort leende på läpparna som gjorde henne om möjligt ännu vackrare. Tjejen med mobilen och de ledsna ögonen kom upp bredvid mig och nu log hon istället. Hon tog några snabba steg och kramade om den vackra kvinnan som om hon aldrig någonsin tänkte släppa henne igen. Den vackra kvinnan tittade på mig, länge, och jag släppte henne inte med blicken. Till slut släppte kramen och de två tjejerna blev alldeles uppslukade av att prata med varandra. Jag tittade mot alla människor som gick mot mig och plötsligt fick jag syn på min syster. Det var så länge sedan jag såg dig och ett leende sprack upp i hela mitt ansikte och jag kramade dig som om jag aldrig skulle släppa dig igen. Allt kändes som en deja vu och jag skakade på huvudet. "Nu ska vi hem och lösa detta en gång för alla", sade jag och tog tag i dina väskor. På vägen ut från centralen känner jag att någon stoppar ner något i min bakficka, jag vänder mig om ser hennes rygg, den vackra kvinnan.
"Vilken buss ska vi ta?", frågar du. "Det kommer du väl ändå ihåg", sa jag och skrattade lite åt dig min syster.
Jag vecklade upp lappen och där stod några siffror, som bildade ett telefonnummer.