Jag tror att det blir fred. Djuren får rätt att leva på samma sätt som vi människor har rätt att leva, värdiga liv. Den första kvinnliga presidenten i världens "mäktigaste" nation får äntligen stopp på krigen. Svälten dör bort genom att i-länderna hjälper u-länderna. Pengar och egoism är inte längre det största i landet. Människor tar hand om sina barn, ingen far illa.
Ja, eller så kommer vi iallafall att sträva efter dessa saker.
För min egen egoistiska del förväntar jag mig av mig själv att jag ska ge ut en bok. Inget världsomvälvande.
torsdag 31 december 2009
söndag 27 december 2009
361 - En ring
- Ni kan ju skriva om vad ni ska göra idag, eller till helgen eller vad ni har gjort. Det behöver inte vara något långt men bara så att ni får öva lite.
Anna stirrade ner på pappret.
Hola.
Me llamo Anna y yo vivo en Suecia.
Det kändes som att hon skulle behöva skriva lite mer. Hennes spanska räckte dock inte till så mycket mer än till kanske en eller två meningar till. Hon funderade på om hon kanske skulle kunna hitta en översättningstjänst på nätet, men det brukar kunna bli så fel. Ute på gården fick hon syn på Martinas blå jacka. Anna tänkte att hon skulle valt tyska istället för spanska för de tycktes aldrig ha tyskalektion. Martina hade lovat att Anna skulle få lov att följa med till bänkarna utanför skolgården efter lunchen och hänga med Beata, Katarina och Jenny. Anna tvekade lite inför att hänga med dem. Jenny och Katarina hade mobbat Anna ända sedan fjärde klass när Anna bytade skola. Nu gick de i sjuan och visst hade de lugnat sig lite men då och då så visade de för Anna att hon inte riktigt hörde hemma där. Martina var Annas kusin och hade varit tvungen att lova sin mamma att ta hand om Anna lite. Det skulle hon egentligen inte fått reda på men hon hade tjuvlyssnat på samtalet mellan sin egen mamma och Martinas mamma. Martina hade alla killarna omkring sig nere på skolgården och Anna undrade lite hur det hade känts att vara så populär. Är man glad då? Eller man är bara som vanligt ändå?
- Går det bra Anna?
Läraren, Gisela, dök upp bakom Anna och och kikade över axeln.
- Det var en jättebra början, har du några funderingar på vad du ska skriva om sen?
Gisela var väldigt pedagogisk, väldigt.
- Tänkte nog kanske skriva om vad vi gör här i skolan.
- Det var en jättebra idé Anna! Gör det.
Läraren kryssade vidare mellan bänkarna och gav uppmuntrande kommentarer lite överallt.
Anna tänkte igen att hon skulle valt tyska. Förvisso ville hon verkligen lära sig spanska men det var svårare än vad hon trodde med uttalet och hon vågade aldrig prata inför klassen. Tyska var ju omöjligt att misslyckas med uttalet. Undrar om de spanska barnen hade kunnat svara tillbaka på svenska. Det hade ju varit något. Här sitter vi i Sverige och lär oss engelska, franska, tyska, spanska och alla möjliga språk men man hör inte att någon engelsk skola lär ut svenska. Anna kände sig plötsligt kränkt. Varför skulle hon behöva lära sig spanska om de spanska barnen inte behövde lära sig svenska. Ok, det talas spanska i lite större utsträckning än vad svenska görs, men det är ändå 9 miljoner människor ungefär som pratar svenska. Kanske lär de sig svenska på vissa skolor i Finland, det hade Anna hört.
- Så ja, ni som inte skrivit färdigt får fortsätta hemma, det är läxa till imorgon så att jag kan skicka iväg dem innan helgen sen.
- Öh, varför mailar vi inte bara istället?
Jonatan, han skulle alltid ifrågasätta allting, han var lite ledaren i klassen. Det Jonatan sade det var liksom lag. Anna höll med denna gången, att maila var ju ändå lite mer 2000-tal.
- För att det är trevligare att få riktiga brev. Seså, läxa för er som inte varit flitiga nog på lektionen. Ses imorgon.
Lunchen försvann i ett dis för Anna och efter att fått arga blickar av mattanter som inte tyckte att hon ätit tillräckligt så var hon på väg ut mot bänkarna.
Hon såg Martinas blå jacka redan inifrån skolgården. Hon kände sig nervös och ville nästan vända om. Samtidigt ville hon inte spendera en lunchrast till ensam, inte nu när hon hade chansen, om hon bara fick prata lite med dem så kanske de skulle acceptera henne.
- Hej Martina.
Martina vände sig lite nervöst om och Anna såg direkt i hennes blick att hon hade önskat att Anna inte kommit dit.
- Hej Anna.
Jenny och Katarina blängde lite på Anna först och sedan på Martina, Beata tittade inte ens på Anna. Martina vände lite ryggen mot Anna och fortsatte prata, det handlade om killar och Anna blev direkt intresserad. Hon gick lite närmre. Katarina ställde sig lite närmre Martina och de bildade nu en liten ogenomtränglig ring. Anna försökte ta sig in i ringen, in i gemenskapen. Hon försökte till och med säga något även om blotta tanken på att yttra ett ord gjorde henne alldeles svag i benen, men de bara ignorerade henne. Hon kände sig uppgiven och önskade att hon aldrig försökt. Hade hon inte försökt så hade hon iallafall kunnat haft fantasier om en bättre utgång än den den som blev. Hon vände sig om igen och gick därifrån, utan att säga något, som om det gjorde någon skillnad. Hon hann precis in på skolgården när någon tog tag i hennes arm, Martina.
- Hej du, förlåt för det där. Jenny är så känslig nuförtiden. Hon tycker inte om någon, egentligen inte ens mig.
Anna skrattade lite nervöst.
- Ska vi gå och handla en gräddbulle på kiosken?
- Ja, det kan vi väl.
Ensamheten blev lite bättre, för stunden, men nästa rast skulle deras ogenomträngliga ring fortfarande vara där, redo att stänga Anna ute från gemenskapen.
Anna stirrade ner på pappret.
Hola.
Me llamo Anna y yo vivo en Suecia.
Det kändes som att hon skulle behöva skriva lite mer. Hennes spanska räckte dock inte till så mycket mer än till kanske en eller två meningar till. Hon funderade på om hon kanske skulle kunna hitta en översättningstjänst på nätet, men det brukar kunna bli så fel. Ute på gården fick hon syn på Martinas blå jacka. Anna tänkte att hon skulle valt tyska istället för spanska för de tycktes aldrig ha tyskalektion. Martina hade lovat att Anna skulle få lov att följa med till bänkarna utanför skolgården efter lunchen och hänga med Beata, Katarina och Jenny. Anna tvekade lite inför att hänga med dem. Jenny och Katarina hade mobbat Anna ända sedan fjärde klass när Anna bytade skola. Nu gick de i sjuan och visst hade de lugnat sig lite men då och då så visade de för Anna att hon inte riktigt hörde hemma där. Martina var Annas kusin och hade varit tvungen att lova sin mamma att ta hand om Anna lite. Det skulle hon egentligen inte fått reda på men hon hade tjuvlyssnat på samtalet mellan sin egen mamma och Martinas mamma. Martina hade alla killarna omkring sig nere på skolgården och Anna undrade lite hur det hade känts att vara så populär. Är man glad då? Eller man är bara som vanligt ändå?
- Går det bra Anna?
Läraren, Gisela, dök upp bakom Anna och och kikade över axeln.
- Det var en jättebra början, har du några funderingar på vad du ska skriva om sen?
Gisela var väldigt pedagogisk, väldigt.
- Tänkte nog kanske skriva om vad vi gör här i skolan.
- Det var en jättebra idé Anna! Gör det.
Läraren kryssade vidare mellan bänkarna och gav uppmuntrande kommentarer lite överallt.
Anna tänkte igen att hon skulle valt tyska. Förvisso ville hon verkligen lära sig spanska men det var svårare än vad hon trodde med uttalet och hon vågade aldrig prata inför klassen. Tyska var ju omöjligt att misslyckas med uttalet. Undrar om de spanska barnen hade kunnat svara tillbaka på svenska. Det hade ju varit något. Här sitter vi i Sverige och lär oss engelska, franska, tyska, spanska och alla möjliga språk men man hör inte att någon engelsk skola lär ut svenska. Anna kände sig plötsligt kränkt. Varför skulle hon behöva lära sig spanska om de spanska barnen inte behövde lära sig svenska. Ok, det talas spanska i lite större utsträckning än vad svenska görs, men det är ändå 9 miljoner människor ungefär som pratar svenska. Kanske lär de sig svenska på vissa skolor i Finland, det hade Anna hört.
- Så ja, ni som inte skrivit färdigt får fortsätta hemma, det är läxa till imorgon så att jag kan skicka iväg dem innan helgen sen.
- Öh, varför mailar vi inte bara istället?
Jonatan, han skulle alltid ifrågasätta allting, han var lite ledaren i klassen. Det Jonatan sade det var liksom lag. Anna höll med denna gången, att maila var ju ändå lite mer 2000-tal.
- För att det är trevligare att få riktiga brev. Seså, läxa för er som inte varit flitiga nog på lektionen. Ses imorgon.
Lunchen försvann i ett dis för Anna och efter att fått arga blickar av mattanter som inte tyckte att hon ätit tillräckligt så var hon på väg ut mot bänkarna.
Hon såg Martinas blå jacka redan inifrån skolgården. Hon kände sig nervös och ville nästan vända om. Samtidigt ville hon inte spendera en lunchrast till ensam, inte nu när hon hade chansen, om hon bara fick prata lite med dem så kanske de skulle acceptera henne.
- Hej Martina.
Martina vände sig lite nervöst om och Anna såg direkt i hennes blick att hon hade önskat att Anna inte kommit dit.
- Hej Anna.
Jenny och Katarina blängde lite på Anna först och sedan på Martina, Beata tittade inte ens på Anna. Martina vände lite ryggen mot Anna och fortsatte prata, det handlade om killar och Anna blev direkt intresserad. Hon gick lite närmre. Katarina ställde sig lite närmre Martina och de bildade nu en liten ogenomtränglig ring. Anna försökte ta sig in i ringen, in i gemenskapen. Hon försökte till och med säga något även om blotta tanken på att yttra ett ord gjorde henne alldeles svag i benen, men de bara ignorerade henne. Hon kände sig uppgiven och önskade att hon aldrig försökt. Hade hon inte försökt så hade hon iallafall kunnat haft fantasier om en bättre utgång än den den som blev. Hon vände sig om igen och gick därifrån, utan att säga något, som om det gjorde någon skillnad. Hon hann precis in på skolgården när någon tog tag i hennes arm, Martina.
- Hej du, förlåt för det där. Jenny är så känslig nuförtiden. Hon tycker inte om någon, egentligen inte ens mig.
Anna skrattade lite nervöst.
- Ska vi gå och handla en gräddbulle på kiosken?
- Ja, det kan vi väl.
Ensamheten blev lite bättre, för stunden, men nästa rast skulle deras ogenomträngliga ring fortfarande vara där, redo att stänga Anna ute från gemenskapen.
tisdag 15 december 2009
349 - ta till vara på ett tillfälle
Linn satt i soffan framför tv:n. Det var torsdagkväll och Hasse Aro såg gravallvarlig ut i rutan, som han gjort i vad som kändes som de senaste decennierna. Halv nio var klockan och om hon inte bytte kanal skulle hon behöva titta på 30 minuters elände till. Det blev reklam och ICA-Stig stod och gav gratisreklam till IKEA. Som att IKEA behövde extrareklam. Där var ju alltid folk, hur många miljarder hade den snubben i omsättning per minut liksom. Linn kände att hon nästan blev lite arg och lagom tills Pernilla Wahlgren pratade med sin osynliga mamma i reklamen för någon hårfärg så slog hon ifrån tv:n helt och hållet.
Hon satte igång datorn och loggade in på facebook. Linn var 29 år, fyllde 30 om tre dagar och hon hade en smärre kris. Det var ingen storartad kris med psykolog och flera samtal med vänner varje dag men hon kände att hon inte riktigt hunnit med allt hon skulle gjort tills nu. För det första skulle hon egentligen haft en utbildning, vilken som helst, istället jobbade hon på ett lager. Hennes dagar såg ut lite som ett rutmönster. Går upp på morgonen, går till jobbet, kommer hem, äter middag, tittar tv/sitter vid datorn, somnar. Sen går det runt och runt. Hon tycker att hon borde leva mer. Hon kollar runt på statusraderna på kompisarna.
"En öl på möllan, nu, kom dit om ni vill så kanske vi blir ett gäng."
Linn tittade snabbt på klockan, kvart i nio nu. Att vara spontan är ju att leva lite extra, tänkte hon.
- Det gäller att ta till vara på tillfället, när det nu visar sig.
Hon pratar högt med sig själv för att ge sig en kick upp ur soffan. Ikväll ska det inte somnas, ikväll ska det levas lite extra.
Hon satte igång datorn och loggade in på facebook. Linn var 29 år, fyllde 30 om tre dagar och hon hade en smärre kris. Det var ingen storartad kris med psykolog och flera samtal med vänner varje dag men hon kände att hon inte riktigt hunnit med allt hon skulle gjort tills nu. För det första skulle hon egentligen haft en utbildning, vilken som helst, istället jobbade hon på ett lager. Hennes dagar såg ut lite som ett rutmönster. Går upp på morgonen, går till jobbet, kommer hem, äter middag, tittar tv/sitter vid datorn, somnar. Sen går det runt och runt. Hon tycker att hon borde leva mer. Hon kollar runt på statusraderna på kompisarna.
"En öl på möllan, nu, kom dit om ni vill så kanske vi blir ett gäng."
Linn tittade snabbt på klockan, kvart i nio nu. Att vara spontan är ju att leva lite extra, tänkte hon.
- Det gäller att ta till vara på tillfället, när det nu visar sig.
Hon pratar högt med sig själv för att ge sig en kick upp ur soffan. Ikväll ska det inte somnas, ikväll ska det levas lite extra.
måndag 14 december 2009
348 - att smyga
Små tomtar som smyger,
tomtar på loftet,
som smyger på.
Vad är upp och vad är ner?
Vilket är rätt,
och vilket är fel?
I mörkret hör jag små steg,
från smygande tomtar,
på loftet de smyga.
tomtar på loftet,
som smyger på.
Vad är upp och vad är ner?
Vilket är rätt,
och vilket är fel?
I mörkret hör jag små steg,
från smygande tomtar,
på loftet de smyga.
lördag 12 december 2009
346 - en liten tuva
Simon slår en blick på klockan och till hans stora förvåning så hade den redan hunnit bli fyra. Det betydde att det var dags att slå av datorn och ge sig av hemåt. Det var fredag eftermiddag på kontoret och de flesta av Simons kollegor hade redan flexat ut. Simon orkade inte flexa ut tidigare för han visste att när han väl kom hem så var det nya uppgifter som väntade. Samtidigt såg han fram emot en kväll med familjen, det var fredagsfinal i Idol och ikväll skulle han kosta på sig ett glas vin. Uppgifterna som väntade fick vänta till morgondagen.
Med gott mod drog stängde han av datorskärmen och reste sig från den otroligt bekväma kontorsstolen. Han hejar på några sekreterare som inte hunnit hem än och tar sig ner till garaget. Han glömmer nästan var han har satt bilen och trycker på nyckelknappen för centrallåset, larmljudet kommer från precis bakom honom. Han vänder sig om och där står Celican, alldeles nytvättad och stolt.
Villaområdena avlöser varandra på vägen hem och i bilstereon snurrar en platta med gamla godingar. Simon sjunger högljutt med de The Animals, We've gotta get out of this place.
Bilen glider in på uppfarten och Simon nästan småspringer in i huset för att hälsa på Kristina och Björn och Benny förstås.
- Hej älskling.
Han pussar Kristina på halsen och hon ler medan hon fortsätter röra i kastrullen.
- Hej, hur har det varit på jobbet?
- Du vet, siffror hit och siffror dit, inget superspännande. Har det hänt något roligt här hemma då?
- Nej, inte speciellt, men jag har två nyheter. Vill du höra de bra eller de dåliga först?
- Usch, jag börjar helst med de dåliga.
- Läs då lappen på köksbordet.
Simon går ovilligt fram till köksbordet och tar upp lappen.
"Hej Boende på nummer 43,
vi har uppmärksammat att Ni kanske varit lite upptagna på sistone. Vi vill bara berätta och tipsa om att det finns ett företag som villaföreningen har slutit ett väldigt fördelaktigt avtal med. "Gräs & Strå" kan till väldigt bra priser hjälpa till med trädgårdsbesvär. Detta är bara ett välvilligt tips och absolut ingen kritik riktat mot Er. OBS! Glöm ej Villaföreningens möte den 23 augusti då regler för staket och carportar ska upprättas. Det bjuds på kaffe och fika. Väl mött, Villaföreningens PR-ansvariga, Mats Sumner."
Simon tittade vädjande på Kristina,
- Är det inte dags att flytta?
Kristina bara skrattade och viftade bort pappret som Simon höll framför henne.
- Vad är de bra nyheterna då?
- Kom, sätt dig här bredvid mig.
Simon satte sig vid köksön där Kristina satt sig ner.
- Jag gjorde ett graviditetstest idag, eller, jag har gjort fem stycken.
- Är det sant?
Simons ansikte lös upp.
- Ja, alla visade att vi ska ha barn.
Simon kramade och kysste Kristina. Det var den bästa fredagsnyhet han kunde få.
- Men snälla Kristina, om det blir en flicka, så snälla inte Agneta eller Annifrid.
Kristina skrattade.
- Nej, vad sägs om Tuva?
- Ja, det var fint, en liten Tuva som ska springa runt här.
Helgen kunde inte ha börjat bättre för Simon. Han tänkte strunta i gräsklippningen på hela helgen bara för att han fått det där brevet från Villaföreningen.
Med gott mod drog stängde han av datorskärmen och reste sig från den otroligt bekväma kontorsstolen. Han hejar på några sekreterare som inte hunnit hem än och tar sig ner till garaget. Han glömmer nästan var han har satt bilen och trycker på nyckelknappen för centrallåset, larmljudet kommer från precis bakom honom. Han vänder sig om och där står Celican, alldeles nytvättad och stolt.
Villaområdena avlöser varandra på vägen hem och i bilstereon snurrar en platta med gamla godingar. Simon sjunger högljutt med de The Animals, We've gotta get out of this place.
Bilen glider in på uppfarten och Simon nästan småspringer in i huset för att hälsa på Kristina och Björn och Benny förstås.
- Hej älskling.
Han pussar Kristina på halsen och hon ler medan hon fortsätter röra i kastrullen.
- Hej, hur har det varit på jobbet?
- Du vet, siffror hit och siffror dit, inget superspännande. Har det hänt något roligt här hemma då?
- Nej, inte speciellt, men jag har två nyheter. Vill du höra de bra eller de dåliga först?
- Usch, jag börjar helst med de dåliga.
- Läs då lappen på köksbordet.
Simon går ovilligt fram till köksbordet och tar upp lappen.
"Hej Boende på nummer 43,
vi har uppmärksammat att Ni kanske varit lite upptagna på sistone. Vi vill bara berätta och tipsa om att det finns ett företag som villaföreningen har slutit ett väldigt fördelaktigt avtal med. "Gräs & Strå" kan till väldigt bra priser hjälpa till med trädgårdsbesvär. Detta är bara ett välvilligt tips och absolut ingen kritik riktat mot Er. OBS! Glöm ej Villaföreningens möte den 23 augusti då regler för staket och carportar ska upprättas. Det bjuds på kaffe och fika. Väl mött, Villaföreningens PR-ansvariga, Mats Sumner."
Simon tittade vädjande på Kristina,
- Är det inte dags att flytta?
Kristina bara skrattade och viftade bort pappret som Simon höll framför henne.
- Vad är de bra nyheterna då?
- Kom, sätt dig här bredvid mig.
Simon satte sig vid köksön där Kristina satt sig ner.
- Jag gjorde ett graviditetstest idag, eller, jag har gjort fem stycken.
- Är det sant?
Simons ansikte lös upp.
- Ja, alla visade att vi ska ha barn.
Simon kramade och kysste Kristina. Det var den bästa fredagsnyhet han kunde få.
- Men snälla Kristina, om det blir en flicka, så snälla inte Agneta eller Annifrid.
Kristina skrattade.
- Nej, vad sägs om Tuva?
- Ja, det var fint, en liten Tuva som ska springa runt här.
Helgen kunde inte ha börjat bättre för Simon. Han tänkte strunta i gräsklippningen på hela helgen bara för att han fått det där brevet från Villaföreningen.
onsdag 25 november 2009
328 - Livsstil/Livsfrågor
Många djupa samtal har skett under nattens mörka timmar, vissa har gett ljus i mörkret och vissa har bara gjort natten till ett evigt mörker.
Varför går du upp och drar iväg till jobbet varje morgon?
För att man behöver ju pengar till räkningarna, för att äta. Pengar till om man vill göra något roligt, eller kanske gå ut och äta eller gå på bio. Pengar för att röra sig med, köpa presenter, köpa kläder. Jag jobbar för pengar.
Varför betalar man räkningar, köper saker? Varför jobbar man för att spendera?
För att ha något att göra på fritiden, då man inte jobbar? Är det inte det som är ett 9 till 5 jobb enligt Dolly. Man jobbar för att kunna ha fritiden, någon annanstans, med andra människor än kolleger, människor man faktiskt tycker om.
Alltså helt ärligt, varför lever vi överhuvudtaget i så fall?
Du frågar mig alltså om meningen med livet? Klockan halv två, mitt i natten, en tisdag? Det är en ypperlig fråga. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara nu, det är så många som försökt svara på den frågan. Jag tror det är individuellt, min mening med livet är inte din mening med livet om du förstår vad jag menar. Men alltså, i grunden, det är väl meningen......
Somnade du?
Nej. Meningen med livet är väl att göra det bästa av det man har, inte tänka på vad man inte har. Göra lemonad när man får citroner och allt det där klyschältandet? Alltså, meningen med livet är väl att leva?
Varför går du upp och drar iväg till jobbet varje morgon?
För att man behöver ju pengar till räkningarna, för att äta. Pengar till om man vill göra något roligt, eller kanske gå ut och äta eller gå på bio. Pengar för att röra sig med, köpa presenter, köpa kläder. Jag jobbar för pengar.
Varför betalar man räkningar, köper saker? Varför jobbar man för att spendera?
För att ha något att göra på fritiden, då man inte jobbar? Är det inte det som är ett 9 till 5 jobb enligt Dolly. Man jobbar för att kunna ha fritiden, någon annanstans, med andra människor än kolleger, människor man faktiskt tycker om.
Alltså helt ärligt, varför lever vi överhuvudtaget i så fall?
Du frågar mig alltså om meningen med livet? Klockan halv två, mitt i natten, en tisdag? Det är en ypperlig fråga. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara nu, det är så många som försökt svara på den frågan. Jag tror det är individuellt, min mening med livet är inte din mening med livet om du förstår vad jag menar. Men alltså, i grunden, det är väl meningen......
Somnade du?
Nej. Meningen med livet är väl att göra det bästa av det man har, inte tänka på vad man inte har. Göra lemonad när man får citroner och allt det där klyschältandet? Alltså, meningen med livet är väl att leva?
söndag 22 november 2009
326 - Ritual
Klockan var åtta på lördagmorgon. Simon vaknade av ett ljud som ingen människa brode utstå att höra vid den tiden en lördagmorgon, gräsklipparoljud. Simon vände sig om i sängen och sträckte ut armen. Hans fru var inte där och han öppnade sakta ögonen. Solen stack direkt i hans ögon och han nästan förbannade sommaren och dess ljusa morgnar. Simon var en riktig vintermänniska och älskade mörkret att istället kunna tända ljusen och lamporna om man nu så gärna ville ha det ljust.
Simons fru var däremot en helt annan människa och älskade ljuset, hon brukade alltid gå upp tillsammans med solen och njuta av tystnaden innan Björn och Benny kom upp och skulle titta på barnprogram. Simon hade bönat och bett sin fru att inte döpa deras andra son till Benny, iallafall inte i förstanamn. Men Kristina, som var ett enormt ABBA-fan, stod fast vid att andra sonen skulle döpas Benny så då blev det så. Det blev oftast som Kristina sade. Ungefär som när Simon ville flytta till hus i ett fridfyllt skogsområde, vid en liten sjö. Kristina hade tvärt sagt nej och att hon aldrig skulle våga vara själv. Kanske var det för att Simon bävade inför tanken att alltid behöva vara där eller så var det bara som att han inte orkade diskutera det, men nu bor de i ett villområde.
Nu ligger Simon där i sängen och önskar att han hade diskuterat frågan med hus i skogen ändå. Gräsklipparljudet skar in i hjärnan på honom och solen brände hornhinnan. I skogen hade det funnits skugga och grannen hade varit för långt borta för att Simon skulle bli störd klockan åtta på lördagsmorgonen.
Simon klär sig på träningsbyxorna och t-shirten och går ner för trapporna. Han möts av den mycket underbara doften av kaffe på de tre sista trappstegen. Han går runt hörnet in i köket och möter Kristinas blick. Hon spricker genast upp i ett leende.
- Jag har redan hällt upp kaffe till dig älskling. Tänkte att du kanske kunde gå en runda med Jack sen?
- Tack älskling.
Simon klappade Jack på huvudet och satte sig sedan ner på barstolen vid köksön. Jack var ännu en kompromiss men det var en kompromiss som Simon faktiskt vunnit. Kristina ville ha en liten Jack Russell-valp och Simon hade alltid velat ha en Grand Danois. Kompromissen blev en Grand Danois som heter Jack.
- Jag går nu direkt, han verkar lite rastlös.
- Ja, precis som du, så gillar han inte gräsklipparna.
Simon skrattade lite och log mot Kristina.
- Kom nu Jack, dags för vår morgontur.
Simon började gå, första huset, där klippte mannen i huset gräset. Simon vinkar lite lätt mot honom och går vidare. Samma procedur görs för de nästkommande tio husen. Efter det tionde huset så stannar Simon. Han får känslan av att han är i en skräckfilm, en typisk Stephen King historia. En sekt som tar över ett villaområde genom olika ritualer. Lördagmorgon, klockan åtta, klippa gräset. De som inte klipper gräset och även de uppsluter till ritualen blir bespottade, utfrysta. Han tittar på Jack.
- Ska vi starta en egen ritual, Jack? Det tycker jag, vår egen ritual är att vi alltid ska se till skita utanför grannens hus tills de slutar klippa gräset så tidigt?
Jack skällde medhållande och Simon skrattade högt.
Simons fru var däremot en helt annan människa och älskade ljuset, hon brukade alltid gå upp tillsammans med solen och njuta av tystnaden innan Björn och Benny kom upp och skulle titta på barnprogram. Simon hade bönat och bett sin fru att inte döpa deras andra son till Benny, iallafall inte i förstanamn. Men Kristina, som var ett enormt ABBA-fan, stod fast vid att andra sonen skulle döpas Benny så då blev det så. Det blev oftast som Kristina sade. Ungefär som när Simon ville flytta till hus i ett fridfyllt skogsområde, vid en liten sjö. Kristina hade tvärt sagt nej och att hon aldrig skulle våga vara själv. Kanske var det för att Simon bävade inför tanken att alltid behöva vara där eller så var det bara som att han inte orkade diskutera det, men nu bor de i ett villområde.
Nu ligger Simon där i sängen och önskar att han hade diskuterat frågan med hus i skogen ändå. Gräsklipparljudet skar in i hjärnan på honom och solen brände hornhinnan. I skogen hade det funnits skugga och grannen hade varit för långt borta för att Simon skulle bli störd klockan åtta på lördagsmorgonen.
Simon klär sig på träningsbyxorna och t-shirten och går ner för trapporna. Han möts av den mycket underbara doften av kaffe på de tre sista trappstegen. Han går runt hörnet in i köket och möter Kristinas blick. Hon spricker genast upp i ett leende.
- Jag har redan hällt upp kaffe till dig älskling. Tänkte att du kanske kunde gå en runda med Jack sen?
- Tack älskling.
Simon klappade Jack på huvudet och satte sig sedan ner på barstolen vid köksön. Jack var ännu en kompromiss men det var en kompromiss som Simon faktiskt vunnit. Kristina ville ha en liten Jack Russell-valp och Simon hade alltid velat ha en Grand Danois. Kompromissen blev en Grand Danois som heter Jack.
- Jag går nu direkt, han verkar lite rastlös.
- Ja, precis som du, så gillar han inte gräsklipparna.
Simon skrattade lite och log mot Kristina.
- Kom nu Jack, dags för vår morgontur.
Simon började gå, första huset, där klippte mannen i huset gräset. Simon vinkar lite lätt mot honom och går vidare. Samma procedur görs för de nästkommande tio husen. Efter det tionde huset så stannar Simon. Han får känslan av att han är i en skräckfilm, en typisk Stephen King historia. En sekt som tar över ett villaområde genom olika ritualer. Lördagmorgon, klockan åtta, klippa gräset. De som inte klipper gräset och även de uppsluter till ritualen blir bespottade, utfrysta. Han tittar på Jack.
- Ska vi starta en egen ritual, Jack? Det tycker jag, vår egen ritual är att vi alltid ska se till skita utanför grannens hus tills de slutar klippa gräset så tidigt?
Jack skällde medhållande och Simon skrattade högt.
onsdag 18 november 2009
322 - Smultronställe
Mobilens ihärdiga ton väcker mig och efter tre snoozningar så trycker jag av larmet helt och hållet. Någonstans i bakhuvudet finns det en röst som säger att något inte gick rätt till vid senaste snoozningen. Samtidigt var det en annan röst som bad tidigare nämnda röst att hålla käft och somna om.
Jag vaknar med ett ryck, sätter mig upp i sängen direkt och tittar på mobilen. Satan i gatan. Jag är sen. En timme sen. Kläderna flyger från garderober och lådor och duschvattnet droppar över hela lägenheten, tjugotre minuter senare så står jag och låser dörren. Att vara försenad på morgonen brukar alltid innebära att hela dagen blir ett enda stressmoment.
- Jasså, du kommer nu? Nu kan du lika bra gå hem igen, frukostrushen har både kommit och gått.
- Det är lugnt, kasta hit ett förkläde så kan jag stanna längre för dig idag så är det jämnt.
- Jobba på så ser vi var den här dagen slutar. Du har femton lappar på din skänk.
Att jobba på en välkänd baguetteria var kanske inte det roligaste jobb man kunde tänka sig, speciellt inte när arbetskamraterna gjorde allt för att det skulle vara ännu tråkigare. Jag började med högen med beställningar och dagen bjöd på osedvanligt många ost/skinkbaguetter. 103 ostskivor senare så var det dags för rast.
- Du, trean, vad är det nu du heter igen.
- Tess, jag heter Tess.
Med något lägre röst tillade jag:
- För typ fjortonde gången, Tess.
- Just det ja, tror du att du skulle kunna ta mina lappar resten av dagen om du får en extra kvarts rast?
- Visst absolut, på en kvart hinner jag säkert vila upp mig inför dubbelt så många beställningar.
- Du vet att chefen gillar när man kommer i tid.
Jag hade inte råd at förlora jobbet och jag log mot min kollega.
- Jag bara skämtar med dig, det är klart att jag tar dina beställningar idag.
Jag vände mig om för att gå en runda på min extra kvarts rast. Jag tänkte lite för mig själv, mestadels på skämt, hur roligt det skulle vara att ifall chefen gjort en blixtvisit på golvet idag för att kolla läget. Så han hade sett att "kollega idiot" utnyttjat situationen och tagit chansen att vara lite ögontjänare. Jag går några steg till och kommer fram till den lilla dammen. Det är lummigt och trädens grenar hänger ner över vattnet.
Solen skiner och jag tar av mig min tröja. Det börjar gå mot höst och detta är kanske en av de sista t-shirt dagarna. Solen blänker i vattnet och det skapas en perfekt reflektion av trädet och grenarna. Jag sätter mig ner på en bänk för en stund, funderar över livet. Det är inte första gången jag hamnat här på en rast på jobbet. Jag blundar och hör hur änderna plaskar i vattnet kan nästan till och med höra hur gässen tuggar i gräset bakom mig.
Harmonin infinner sig och jag börjar sakta ta mig tillbaka till vardagen, vad gör det med lite fler beställningar. Ett besök vid det dagliga smultronstället gör att livet känns lite enklare, vardagen blir plötsligt lite ljusare.
Jag vaknar med ett ryck, sätter mig upp i sängen direkt och tittar på mobilen. Satan i gatan. Jag är sen. En timme sen. Kläderna flyger från garderober och lådor och duschvattnet droppar över hela lägenheten, tjugotre minuter senare så står jag och låser dörren. Att vara försenad på morgonen brukar alltid innebära att hela dagen blir ett enda stressmoment.
- Jasså, du kommer nu? Nu kan du lika bra gå hem igen, frukostrushen har både kommit och gått.
- Det är lugnt, kasta hit ett förkläde så kan jag stanna längre för dig idag så är det jämnt.
- Jobba på så ser vi var den här dagen slutar. Du har femton lappar på din skänk.
Att jobba på en välkänd baguetteria var kanske inte det roligaste jobb man kunde tänka sig, speciellt inte när arbetskamraterna gjorde allt för att det skulle vara ännu tråkigare. Jag började med högen med beställningar och dagen bjöd på osedvanligt många ost/skinkbaguetter. 103 ostskivor senare så var det dags för rast.
- Du, trean, vad är det nu du heter igen.
- Tess, jag heter Tess.
Med något lägre röst tillade jag:
- För typ fjortonde gången, Tess.
- Just det ja, tror du att du skulle kunna ta mina lappar resten av dagen om du får en extra kvarts rast?
- Visst absolut, på en kvart hinner jag säkert vila upp mig inför dubbelt så många beställningar.
- Du vet att chefen gillar när man kommer i tid.
Jag hade inte råd at förlora jobbet och jag log mot min kollega.
- Jag bara skämtar med dig, det är klart att jag tar dina beställningar idag.
Jag vände mig om för att gå en runda på min extra kvarts rast. Jag tänkte lite för mig själv, mestadels på skämt, hur roligt det skulle vara att ifall chefen gjort en blixtvisit på golvet idag för att kolla läget. Så han hade sett att "kollega idiot" utnyttjat situationen och tagit chansen att vara lite ögontjänare. Jag går några steg till och kommer fram till den lilla dammen. Det är lummigt och trädens grenar hänger ner över vattnet.
Solen skiner och jag tar av mig min tröja. Det börjar gå mot höst och detta är kanske en av de sista t-shirt dagarna. Solen blänker i vattnet och det skapas en perfekt reflektion av trädet och grenarna. Jag sätter mig ner på en bänk för en stund, funderar över livet. Det är inte första gången jag hamnat här på en rast på jobbet. Jag blundar och hör hur änderna plaskar i vattnet kan nästan till och med höra hur gässen tuggar i gräset bakom mig.
Harmonin infinner sig och jag börjar sakta ta mig tillbaka till vardagen, vad gör det med lite fler beställningar. Ett besök vid det dagliga smultronstället gör att livet känns lite enklare, vardagen blir plötsligt lite ljusare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)