2010:111 - mötet på tågstationen

Väskor, telefonsamtal, kramar, ilska, tårar, kaffe, böcker, tidningar, gamla vänner, nya flammor, långdistans, kortdistans.
Bredvid mig på bänken sitter det en ung tjej som förbryllat knappar på mobilen. Hon ser både glad och ledsen ut. Jag undrar om hon lämnat någon och bara sitter kvar för att hantera tomheten som blev kvar, eller om hon kanske väntar på någon som hon inte är säker på att hon vill träffa. Eller så kanske hon bara sms:ar med sin mamma om något jobbigt, vad vet jag?
Jag sitter där för att jag väntar på någon, jag har väntat länge dock inte på stationen. Men det var flera månader sen vi sågs senast och jag har väntat och längtat sen den sista gången vi sågs. Du lämnade mig med många kryptiska ord som jag har försökt reda ut under våra telefonsamtal. Men något gick fel senast du var här, något vi ska rätta till nu när du är här denna gången.
Jag stirrar lite mer på tjejen som sitter mittemot mig, hon ser mer och mer ledsen ut för varenda gång telefonen plingar till med ett meddelande. Hon tittar lite snabbt upp på mig och ser nästan rädd ut. Jag fick dåligt samvete för att jag hade stirrat på henne, det kan ju omöjligt verka normalt egentligen. Jag tittar bort och försöker hitta något annat att fokusera på, tavlan med ankommande tåg verkar bäst att vila ögonen på. Tio minuter kvar bara tills tåget kommer in. Jag tittade lite snabbt på min mobil, men jag hade inte fått några meddelanden. Istället plingade det till i tjejens mobil en gång till och hon reste sig och gick därifrån. Jag försökte se åt vilket håll hon gick men det var alldeles för mycket folk i vägen.
Jag reste mig och gick mot spåret, fjärilar i magen, yrsel, nästan lite illamående var jag när jag närmade mig perrongen. Tåget var några minuter tidigt så det rullade precis den sista metern när jag kom dit. Förväntningar bubblade över inom mig och tårarna var nära.
Emot mig gick plötsligt den vackraste människa jag kände till, nästan skred fram genom folkmassan som gått av tåget. Det var en lätt överdrift men jag kunde inte släppa ögonen från hennes uppenbarelse och jag bara stod still. Hon stannade ungefär två meter ifrån mig, ett stort leende på läpparna som gjorde henne om möjligt ännu vackrare. Tjejen med mobilen och de ledsna ögonen kom upp bredvid mig och nu log hon istället. Hon tog några snabba steg och kramade om den vackra kvinnan som om hon aldrig någonsin tänkte släppa henne igen. Den vackra kvinnan tittade på mig, länge, och jag släppte henne inte med blicken. Till slut släppte kramen och de två tjejerna blev alldeles uppslukade av att prata med varandra. Jag tittade mot alla människor som gick mot mig och plötsligt fick jag syn på min syster. Det var så länge sedan jag såg dig och ett leende sprack upp i hela mitt ansikte och jag kramade dig som om jag aldrig skulle släppa dig igen. Allt kändes som en deja vu och jag skakade på huvudet. "Nu ska vi hem och lösa detta en gång för alla", sade jag och tog tag i dina väskor. På vägen ut från centralen känner jag att någon stoppar ner något i min bakficka, jag vänder mig om ser hennes rygg, den vackra kvinnan.
"Vilken buss ska vi ta?", frågar du. "Det kommer du väl ändå ihåg", sa jag och skrattade lite åt dig min syster.
Jag vecklade upp lappen och där stod några siffror, som bildade ett telefonnummer.

2010:66 - ta tillbaka

- Ta tillbaka det!
- Nej.
- Snälla ta tillbaka det.
Tårarna rann längs med kinderna och jag hade svårt att koncentrera mig på att stå upprätt. Spriten brände i varenda muskel kändes det som och illamåendet var inte långt ifrån. Jag ville bara lägga mig ner, spy och sova bort resten av natten och morgonen.
- Jag tänkter inte ta tillbaka det. Jag hatar dig!
- Men jag älskar dig.
Jag gnällde fram orden, som om det skulle hjälpa att jag låter som en treåring. Det kanske skulle kunna locka fram modersinstinkter eller något.
- Det fungerar inte längre, både du och jag vet det. Du har bara förträngt det lite mer än vad jag har gjort. Jag går nu och hämtar mina grejer när du är någonannanstans för jag klarar inte av att se dig mer.
- Gå inte, snälla, gå inte.
Jag kände något hemskt byggas upp inom mig, något ont. Inget jag gör kommer kunna stoppa det. Jag spydde. Hennes skor är dränkta. Jag blir både nöjd och skamsen samtidigt. Där fick hon för att hon tänkte gå. Hon kastar av sig skorna och tar ett par av mina sen går hon ut genom dörren. Jag väntade mig någon kommentar när hon gick ut och gjorde mig beredd på att svara tillbaka. Inte ett ord sade hon. Jag ville stoppa henne men istället var jag tvungen att springa in på toaletten. Herr Vattenklosett och jag blev mer och mer intima under morgontimmarna sen slockande jag utmattad på sängen.

Torr i halsen, pulserande huvudvärk, fruktansvärd andedräkt. Lägg till ångest från helvetets djupaste hålor och där befann jag mig. Bakfylla.
Jag sträckte mig snabbt efter fickorna på byxorna, mobilen, var är mobilen. Jag letade hysteriskt innan jag hittade den i jackan ute i hallen, snubblade till lite i spyan som låg på hallgolvet och såg Hennes slängda skor. Inte ett enda meddelande. Hon hade verkligen lämnat mig denna gången. Eller hade hon? Kunde jag laga det igen? Jag började skriva ett sms.
"Förlåt, jag vet att jag inte kan ta tillbaka alla dumma saker jag sagt och gjort. Om du kommer tillbaka lovar jag att jag ska göra allt för dig. Jag börjar på AA om du vill det. Bara du kommer tillbaka."
Tryckte på skicka och började sedan städa.

2010:20 - lyhörd

Vaknar på morgonen, fylld av en massa måsten, krav. Jag stålsätter mig att klara dagens krav med bravur.
På jobbet sätter jag reglerna för andra att följa, för att mina krav ska klaras.
- Kan vi inte göra så här istället.
Det är mitt sätt eller inget, bara mitt sätt som fungerar. Min krav klaras av.
Åker i bilen på vägen hem, kraven efter jobbet måste också klaras med bravur.
Sätter upp regler för mig och sambon om hur kvällen ska vara. Sätter tider, planerar i detalj för allt som ska hinnas med.
- Kan vi inte...
Det är bara mitt sätt som fungerar, min krav måste klaras av. Jag lyssnar inte ens på invändningarna.
- Hur skulle det vara om du försökte lyssna, försökte vara lyhörd för de i din omgivning?
Orden skreks mot mig. Jag tittar oförstående. Vad vet de om mina krav och måsten? Jag ilar vidare, fixar själv. Men någonstans i bakhuvudet gnager orden, lyhörd för andra.

2010:13 - att gissa

Kommissarie Sten var mycket trött när hans telefon ringde. Med all rätt, klockan var två på natten och han hade nästan precis lyckats somna efter en alldeles för händelserik dag på jobbet.
- Sten.
- Hjeltén här chefen. Du måste tyvärr komma hit. Det är allvarligt. Det är i villaområdet vid Högdal.
- Är snart där.
Han lade på luren och tittade ännu en gång på klockan. Kunde inte de allvarliga brotten väntat till en lite mer human tid på dygnet. Han reste sig ur sängen och drog på sig kläderna, västen, hölstret. Låste upp vapenskåpet och på med pistolen. Han glimtade över till den vänstra halvan av sängen, alldeles orörd, täcket hade inte rört sig en centimeter. Han vände bort blicken, tog kavajen och gick ut ur sovrummet.
Tjugo minuter senare rullade kommissarie Sten in i villaområdet vid Högdal. Det var lätt att hitta målet då det stod en hel hög med polisbilar. Journalisterna hade redan börjat hopa sig. Kommissarie Sten drog ett sjupt andetag innan han gick ur bilen. Hjeltén och Jönsson kom gåendes mot honom.
- Förlåt att vi väckte dig men du måste se detta.
- Tjänsten först som dom säger.
- Jag vill bara varna dig att det kan bli lite chockerande att se.
Sten tittade på Hjeltén, som om han blivit gravt förolämpad.
- Jag tror att jag ska mäkta med det, Hjeltén. Vad har vi då?
- En kvinna, vi vet inte hur gammal hon är än, hon bor inte själv om det är hon som är på fotona, men det är bara hon som är i huset eller var, eller ja du vet vad jag menar.
- Ni tror att det är hon på fotona?
- Ja, det är lite svårt att utgöra.
Sten virrade på huvudet och tog tag i handtaget på ytterdörren. Han gick in och hallen såg helt orörd ut.
- Var ska vi? Om hon var själv hemma vem ringde in det?
- Anonymt samtal.
- Har vi någon aning om var samtalet kom ifrån?
- Teknikerna är på det nu.
- Vi ska till sovrummet.
Jönsson ledde vägen mot sovrummet och öppnade dörren. Sten tog ett steg in och tappade nästan fotfästet. Det kändes som att rummet snurrade och han fick svårt att andas. Väggarna som antagligen var i någon off-white nyans var nu blodröda. Det var bildligt talat blod överallt och Sten blinkade flera gånger. På sängen låg en kropp svårt sargad, kroppsdelar utspridda över hela rummet.
- Herregud, vad har hänt här?
Sten blev själv överraskad över sin ogenomtänkta kommentar.
Jönsson, som hade ungefär lika mycket känslor som en skål minestronesoppa, skrattade till lite diskret och sade;
- Jag vet inte riktigt, men om jag skulle gissa, så tror jag inte att hon begått självmord.
Sten rörde sig med snabba steg mot Jönsson och gav honom en rak höger som sänkte honom direkt.
- Kommissarien!
- Ta ut honom härifrån direkt Hjeltén!! Direkt! Innan jag gör något ännu värre.
Hjeltén suckade när han skulle lyfta upp Jönsson, han drog ut honom ur sovrummet och lade honom i en soffa i vardagsrummet. Jönsson vaknade till nästan direkt.
- Vad i helvete är hans problem.
- Har du inte hört?
- Hört vad?
- Jag trodde alla visste det. Hans fru dog i omständigheter som liknar dessa nästan exakt.
- Fan. Jag och min stora mun.
Sten tittade sig omkring och försökte ta in alla intryck. Blodet kommer inte bara från kroppen, det är alldeles för mycket för det. Ska det passa profilen, vilket han hoppades att det inte gjorde egentligen så ska resten vara hjortblod. Han kunde bara gissa i detta läge, bara gissa och hoppas att han skulle hitta gärningsmannen.

2010:9 - debutera

Solen lös in genom källarfönstret och kastade en stark strimma ljus över skrivbordet, just precis över tidningen som Niklas läste.
- Det var ju själve fan. Vad är oddsen?
Han förväntade sig nog inte ett svar och hade det kommit ett svar hade han nog inte varit så avslappnad. Han satt själv i källaren och han var ensam i huset, ensam. Niklas var en man på 46 år. Arbetslös, som staten kallade det. Semester, som hans grannar avundsjukt sade. De hade fel allihop, han hade ett jobb, men det var inget han fick betalt i pengar. Det var inget han berättade om.
Med saxen i högsta hugg så klippte han i tidningspappret, mycket noggrant. Spikraka linjer, det var viktigt för Niklas.
Källaren var liten och unken, det låg skräp precis överallt och dammet yrde bara man tittade på det. På ena väggen var där en dörr och precis bredvid dörren var trappan upp till markplan. Precis mittemot dörren, på andra väggen var där ett fönster högst upp mot taket, där solen fick chans att lysa. Precis mitt i allt skräp stod där ett nitiskt rent skrivbord. Niklas tog tidningen och kastade in den i hörnet bland lite annat skräp sedan gick han bort mot dörren. Han letade i fickan efter nyckeln och låste upp dörren. Han gick in och stängde dörren bakom sig. Han låste först dörren och sedan tände han ljuset. Ett kliniskt rent rum, utan en endaste möbel. På väggarna var ändlöst många urklipp uppsatta med pushpins i alla möjliga färger. Vid första anblicken tycktes det vara uppsatt helt utan planering, men varenda placering och varenda pushpinfärg hade en mening.
Niklas tog en ny röd pushpin från dörren och satte upp det nya urklippet på väggen mittemot dörren. "BESTIALISKT MORD I IDYLLEN". Han backade bort från väggen och tittade på några av de andra urklippen. "TREDJE MORDET! SERIEMÖRDARE?". "POLISEN STÅR UTAN SVAR!". Det pirrade nästan lite i magen när han tittade på urklippen som visade debuten, "POLISEN HAR ALDRIG SETT NÅGOT LIKNANDE".
Niklas släckte ljuset, låste upp dörren, gick ut och låste dörren igen. Han gick sakta upp för trapporna och kom in i köket. Kaffet hade kallnat lite i muggen, han satte den mikrovågsugnen i trettio sekunder. Så gott som nytt, tänkte han. Han satte sig framför tv:n i vardagsrummet och tryckte igång den. Han konstaterade ganska fort att det inte fanns så mycket att titta på. Han satte igång dvd:n och fortsatte titta på Beck. Han tyckte verkligen om Persbrandt i rollen som Gunvald, så tuff, så saklig.

2010:3 - att kopiera

Ute i villaidyllen var det ett nästan lite kusligt lugn. Det var så otroligt kallt att till och med Jack ville vända om hemåt. Simon bara tittade på sin frusna Grand Danois och och skakade på huvudet.
- Morgonrundan är ju vår favorit, inga människor ute.
Hunden gnällde och vände tvärtom och började gå hemåt. Simon som frös rätt mycket själv tyckte att det kunde vara rätt skönt att komma hem igen. De kryssade mellan husen och det kändes alldeles för tomt, som att det hade hänt något som han inte visste något om.
När han kom in genom dörren så hade Kristina fortfarande inte tagit sig upp ur sängen. Det var förvisso väldigt tidigt men Kristina var inte den som brukade ligga och dra sig, men det hade ju varit lite fest kvällen innan. Simon och Kristina hade först lämnat barnen hos hans föräldrar och sen kört iväg till ett par vänner som bodde ute i skogen. Ute i skogen, tänkte Simon, utan grannar. Där hade dom ätit gott och spelat lite poker. Simon sjönk ner i soffan med tidningen i högsta hugg. På första sidan stod det, BESTIALISKT MORD I IDYLLEN. Simon tyckte att han kände igen husen på bilden och en ovälkommen känsla började växa i maggropen. Han bläddrade snabbt fram och där kom det fram fler bilder med hus som Simon kände igen. Det var bland annat hans eget hus på en av bilderna. Han slutade stirra på bilderna och började läsa texten. När han läst färdigt viker han ihop tidningen fint och lägger den på bordet, en tår växer fram i ögonvrån och han ger blanka fan i om det är manligt att gråta eller inte.
Simon går sakta upp för trapporna till sovrummet, till Kristina. Han sätter sig på sängkanten och Kristina, som alltid sover väldigt lätt, vaknar och tittar på honom.
- Vad har hänt Simon?
Tårarna bara faller nerför hans kinder och han stirrar ut genom fönstret.
- Men Simon vad har hänt? Är det barnen? Har något hänt med barnen?
- Nej, inget har hänt med barnen. Det är...det är...samma.
- Samma? Vad menar du Simon? Du skrämmer mig!
Hon kryper fram till Simon och håller om honom.
- Det är samma som Helena.
- Din syster? Vad menar du? Jag förstår ingenting.
- Anderssons fru har blivit mördad, på samma sätt.
Simon hulkade fram orden mellan snyftningarna.
- Han har kopierat honom. Gjort på precis samma sätt.
Simon sprang in på toaletten och spydde. Kristina satt kvar i sängen, orörlig och med tårar som rann nerför kinderna.
Ett oroligt moln lade sig över villaidyllen.

2010:1 - Sovmorgon

En rättelse av ett gammalt ordspråk...

Sovmorgonstund har guld i mund.