Många djupa samtal har skett under nattens mörka timmar, vissa har gett ljus i mörkret och vissa har bara gjort natten till ett evigt mörker.
Varför går du upp och drar iväg till jobbet varje morgon?
För att man behöver ju pengar till räkningarna, för att äta. Pengar till om man vill göra något roligt, eller kanske gå ut och äta eller gå på bio. Pengar för att röra sig med, köpa presenter, köpa kläder. Jag jobbar för pengar.
Varför betalar man räkningar, köper saker? Varför jobbar man för att spendera?
För att ha något att göra på fritiden, då man inte jobbar? Är det inte det som är ett 9 till 5 jobb enligt Dolly. Man jobbar för att kunna ha fritiden, någon annanstans, med andra människor än kolleger, människor man faktiskt tycker om.
Alltså helt ärligt, varför lever vi överhuvudtaget i så fall?
Du frågar mig alltså om meningen med livet? Klockan halv två, mitt i natten, en tisdag? Det är en ypperlig fråga. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara nu, det är så många som försökt svara på den frågan. Jag tror det är individuellt, min mening med livet är inte din mening med livet om du förstår vad jag menar. Men alltså, i grunden, det är väl meningen......
Somnade du?
Nej. Meningen med livet är väl att göra det bästa av det man har, inte tänka på vad man inte har. Göra lemonad när man får citroner och allt det där klyschältandet? Alltså, meningen med livet är väl att leva?
onsdag 25 november 2009
söndag 22 november 2009
326 - Ritual
Klockan var åtta på lördagmorgon. Simon vaknade av ett ljud som ingen människa brode utstå att höra vid den tiden en lördagmorgon, gräsklipparoljud. Simon vände sig om i sängen och sträckte ut armen. Hans fru var inte där och han öppnade sakta ögonen. Solen stack direkt i hans ögon och han nästan förbannade sommaren och dess ljusa morgnar. Simon var en riktig vintermänniska och älskade mörkret att istället kunna tända ljusen och lamporna om man nu så gärna ville ha det ljust.
Simons fru var däremot en helt annan människa och älskade ljuset, hon brukade alltid gå upp tillsammans med solen och njuta av tystnaden innan Björn och Benny kom upp och skulle titta på barnprogram. Simon hade bönat och bett sin fru att inte döpa deras andra son till Benny, iallafall inte i förstanamn. Men Kristina, som var ett enormt ABBA-fan, stod fast vid att andra sonen skulle döpas Benny så då blev det så. Det blev oftast som Kristina sade. Ungefär som när Simon ville flytta till hus i ett fridfyllt skogsområde, vid en liten sjö. Kristina hade tvärt sagt nej och att hon aldrig skulle våga vara själv. Kanske var det för att Simon bävade inför tanken att alltid behöva vara där eller så var det bara som att han inte orkade diskutera det, men nu bor de i ett villområde.
Nu ligger Simon där i sängen och önskar att han hade diskuterat frågan med hus i skogen ändå. Gräsklipparljudet skar in i hjärnan på honom och solen brände hornhinnan. I skogen hade det funnits skugga och grannen hade varit för långt borta för att Simon skulle bli störd klockan åtta på lördagsmorgonen.
Simon klär sig på träningsbyxorna och t-shirten och går ner för trapporna. Han möts av den mycket underbara doften av kaffe på de tre sista trappstegen. Han går runt hörnet in i köket och möter Kristinas blick. Hon spricker genast upp i ett leende.
- Jag har redan hällt upp kaffe till dig älskling. Tänkte att du kanske kunde gå en runda med Jack sen?
- Tack älskling.
Simon klappade Jack på huvudet och satte sig sedan ner på barstolen vid köksön. Jack var ännu en kompromiss men det var en kompromiss som Simon faktiskt vunnit. Kristina ville ha en liten Jack Russell-valp och Simon hade alltid velat ha en Grand Danois. Kompromissen blev en Grand Danois som heter Jack.
- Jag går nu direkt, han verkar lite rastlös.
- Ja, precis som du, så gillar han inte gräsklipparna.
Simon skrattade lite och log mot Kristina.
- Kom nu Jack, dags för vår morgontur.
Simon började gå, första huset, där klippte mannen i huset gräset. Simon vinkar lite lätt mot honom och går vidare. Samma procedur görs för de nästkommande tio husen. Efter det tionde huset så stannar Simon. Han får känslan av att han är i en skräckfilm, en typisk Stephen King historia. En sekt som tar över ett villaområde genom olika ritualer. Lördagmorgon, klockan åtta, klippa gräset. De som inte klipper gräset och även de uppsluter till ritualen blir bespottade, utfrysta. Han tittar på Jack.
- Ska vi starta en egen ritual, Jack? Det tycker jag, vår egen ritual är att vi alltid ska se till skita utanför grannens hus tills de slutar klippa gräset så tidigt?
Jack skällde medhållande och Simon skrattade högt.
Simons fru var däremot en helt annan människa och älskade ljuset, hon brukade alltid gå upp tillsammans med solen och njuta av tystnaden innan Björn och Benny kom upp och skulle titta på barnprogram. Simon hade bönat och bett sin fru att inte döpa deras andra son till Benny, iallafall inte i förstanamn. Men Kristina, som var ett enormt ABBA-fan, stod fast vid att andra sonen skulle döpas Benny så då blev det så. Det blev oftast som Kristina sade. Ungefär som när Simon ville flytta till hus i ett fridfyllt skogsområde, vid en liten sjö. Kristina hade tvärt sagt nej och att hon aldrig skulle våga vara själv. Kanske var det för att Simon bävade inför tanken att alltid behöva vara där eller så var det bara som att han inte orkade diskutera det, men nu bor de i ett villområde.
Nu ligger Simon där i sängen och önskar att han hade diskuterat frågan med hus i skogen ändå. Gräsklipparljudet skar in i hjärnan på honom och solen brände hornhinnan. I skogen hade det funnits skugga och grannen hade varit för långt borta för att Simon skulle bli störd klockan åtta på lördagsmorgonen.
Simon klär sig på träningsbyxorna och t-shirten och går ner för trapporna. Han möts av den mycket underbara doften av kaffe på de tre sista trappstegen. Han går runt hörnet in i köket och möter Kristinas blick. Hon spricker genast upp i ett leende.
- Jag har redan hällt upp kaffe till dig älskling. Tänkte att du kanske kunde gå en runda med Jack sen?
- Tack älskling.
Simon klappade Jack på huvudet och satte sig sedan ner på barstolen vid köksön. Jack var ännu en kompromiss men det var en kompromiss som Simon faktiskt vunnit. Kristina ville ha en liten Jack Russell-valp och Simon hade alltid velat ha en Grand Danois. Kompromissen blev en Grand Danois som heter Jack.
- Jag går nu direkt, han verkar lite rastlös.
- Ja, precis som du, så gillar han inte gräsklipparna.
Simon skrattade lite och log mot Kristina.
- Kom nu Jack, dags för vår morgontur.
Simon började gå, första huset, där klippte mannen i huset gräset. Simon vinkar lite lätt mot honom och går vidare. Samma procedur görs för de nästkommande tio husen. Efter det tionde huset så stannar Simon. Han får känslan av att han är i en skräckfilm, en typisk Stephen King historia. En sekt som tar över ett villaområde genom olika ritualer. Lördagmorgon, klockan åtta, klippa gräset. De som inte klipper gräset och även de uppsluter till ritualen blir bespottade, utfrysta. Han tittar på Jack.
- Ska vi starta en egen ritual, Jack? Det tycker jag, vår egen ritual är att vi alltid ska se till skita utanför grannens hus tills de slutar klippa gräset så tidigt?
Jack skällde medhållande och Simon skrattade högt.
onsdag 18 november 2009
322 - Smultronställe
Mobilens ihärdiga ton väcker mig och efter tre snoozningar så trycker jag av larmet helt och hållet. Någonstans i bakhuvudet finns det en röst som säger att något inte gick rätt till vid senaste snoozningen. Samtidigt var det en annan röst som bad tidigare nämnda röst att hålla käft och somna om.
Jag vaknar med ett ryck, sätter mig upp i sängen direkt och tittar på mobilen. Satan i gatan. Jag är sen. En timme sen. Kläderna flyger från garderober och lådor och duschvattnet droppar över hela lägenheten, tjugotre minuter senare så står jag och låser dörren. Att vara försenad på morgonen brukar alltid innebära att hela dagen blir ett enda stressmoment.
- Jasså, du kommer nu? Nu kan du lika bra gå hem igen, frukostrushen har både kommit och gått.
- Det är lugnt, kasta hit ett förkläde så kan jag stanna längre för dig idag så är det jämnt.
- Jobba på så ser vi var den här dagen slutar. Du har femton lappar på din skänk.
Att jobba på en välkänd baguetteria var kanske inte det roligaste jobb man kunde tänka sig, speciellt inte när arbetskamraterna gjorde allt för att det skulle vara ännu tråkigare. Jag började med högen med beställningar och dagen bjöd på osedvanligt många ost/skinkbaguetter. 103 ostskivor senare så var det dags för rast.
- Du, trean, vad är det nu du heter igen.
- Tess, jag heter Tess.
Med något lägre röst tillade jag:
- För typ fjortonde gången, Tess.
- Just det ja, tror du att du skulle kunna ta mina lappar resten av dagen om du får en extra kvarts rast?
- Visst absolut, på en kvart hinner jag säkert vila upp mig inför dubbelt så många beställningar.
- Du vet att chefen gillar när man kommer i tid.
Jag hade inte råd at förlora jobbet och jag log mot min kollega.
- Jag bara skämtar med dig, det är klart att jag tar dina beställningar idag.
Jag vände mig om för att gå en runda på min extra kvarts rast. Jag tänkte lite för mig själv, mestadels på skämt, hur roligt det skulle vara att ifall chefen gjort en blixtvisit på golvet idag för att kolla läget. Så han hade sett att "kollega idiot" utnyttjat situationen och tagit chansen att vara lite ögontjänare. Jag går några steg till och kommer fram till den lilla dammen. Det är lummigt och trädens grenar hänger ner över vattnet.
Solen skiner och jag tar av mig min tröja. Det börjar gå mot höst och detta är kanske en av de sista t-shirt dagarna. Solen blänker i vattnet och det skapas en perfekt reflektion av trädet och grenarna. Jag sätter mig ner på en bänk för en stund, funderar över livet. Det är inte första gången jag hamnat här på en rast på jobbet. Jag blundar och hör hur änderna plaskar i vattnet kan nästan till och med höra hur gässen tuggar i gräset bakom mig.
Harmonin infinner sig och jag börjar sakta ta mig tillbaka till vardagen, vad gör det med lite fler beställningar. Ett besök vid det dagliga smultronstället gör att livet känns lite enklare, vardagen blir plötsligt lite ljusare.
Jag vaknar med ett ryck, sätter mig upp i sängen direkt och tittar på mobilen. Satan i gatan. Jag är sen. En timme sen. Kläderna flyger från garderober och lådor och duschvattnet droppar över hela lägenheten, tjugotre minuter senare så står jag och låser dörren. Att vara försenad på morgonen brukar alltid innebära att hela dagen blir ett enda stressmoment.
- Jasså, du kommer nu? Nu kan du lika bra gå hem igen, frukostrushen har både kommit och gått.
- Det är lugnt, kasta hit ett förkläde så kan jag stanna längre för dig idag så är det jämnt.
- Jobba på så ser vi var den här dagen slutar. Du har femton lappar på din skänk.
Att jobba på en välkänd baguetteria var kanske inte det roligaste jobb man kunde tänka sig, speciellt inte när arbetskamraterna gjorde allt för att det skulle vara ännu tråkigare. Jag började med högen med beställningar och dagen bjöd på osedvanligt många ost/skinkbaguetter. 103 ostskivor senare så var det dags för rast.
- Du, trean, vad är det nu du heter igen.
- Tess, jag heter Tess.
Med något lägre röst tillade jag:
- För typ fjortonde gången, Tess.
- Just det ja, tror du att du skulle kunna ta mina lappar resten av dagen om du får en extra kvarts rast?
- Visst absolut, på en kvart hinner jag säkert vila upp mig inför dubbelt så många beställningar.
- Du vet att chefen gillar när man kommer i tid.
Jag hade inte råd at förlora jobbet och jag log mot min kollega.
- Jag bara skämtar med dig, det är klart att jag tar dina beställningar idag.
Jag vände mig om för att gå en runda på min extra kvarts rast. Jag tänkte lite för mig själv, mestadels på skämt, hur roligt det skulle vara att ifall chefen gjort en blixtvisit på golvet idag för att kolla läget. Så han hade sett att "kollega idiot" utnyttjat situationen och tagit chansen att vara lite ögontjänare. Jag går några steg till och kommer fram till den lilla dammen. Det är lummigt och trädens grenar hänger ner över vattnet.
Solen skiner och jag tar av mig min tröja. Det börjar gå mot höst och detta är kanske en av de sista t-shirt dagarna. Solen blänker i vattnet och det skapas en perfekt reflektion av trädet och grenarna. Jag sätter mig ner på en bänk för en stund, funderar över livet. Det är inte första gången jag hamnat här på en rast på jobbet. Jag blundar och hör hur änderna plaskar i vattnet kan nästan till och med höra hur gässen tuggar i gräset bakom mig.
Harmonin infinner sig och jag börjar sakta ta mig tillbaka till vardagen, vad gör det med lite fler beställningar. Ett besök vid det dagliga smultronstället gör att livet känns lite enklare, vardagen blir plötsligt lite ljusare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)