Skrivpuff - Fängslande

Jag vaknade med den värsta huvudvärken i mannaminne. Jag blinkade några gånger och försökte komma ihåg kvällen som gjorde mitt huvud tungt som ett kassaskåp.

"Det skulle bli en lugn kväll, en vit kväll, kvällen då jag gick hem i tid för att nästa dag gå upp och förbereda en presentation inför jobbet. Från början skulle jag inte ens ut, men det blev en öl hos en kompis. Väl hos kompisen så anslöt några till, det kom mer öl. Volymen skruvades upp och spritskåpet öppnades. Planer började smidas för var vi skulle gå ut. Samtal ringdes, fler skulle ansluta. Jag skulle precis tacka för mig när Hon dök upp. Ni vet den där människan man skulle göra vad som helst för att få uppmärksamhet av. Den där människan man fantiserar om när det är tråkigt på jobbet, eller även när det är roligt för den delen. Hon frågade om jag redan skulle gå, naturligtvis svarade jag nej. Det blev en drink, jag började bli berusad. Vi tog taxi, Hon satt nära, hennes hand på mitt lår, hon pratade högt i mitt öra. Vi kom in på klubben och tog plats i baren. Jag dansar inte, upprepade jag fler gånger, det blev nästan som ett mantra. Hon dansade framför mig istället, alla började dansa framför mig, ville ha med mig till dansgolvet. Svettigt, blinkande ljus, sökande ögon, trevande händer. Spriten flödade genom blodet och jag kände mig självsäker, i kväll kunde jag lämna världsproblemen på hyllan, de kunde vänta till morgondagen. Jag dansade som om det inte fanns någon morgondag, det svarta linnet jag hade var alldeles genomsvettigt och halsen var torr av all rök som vällde ut över dansgolvet.
Mot stängning började alla leta, ingen ville gå hem ensam, alla ville ha någon att lämna med. Jag hade redan siktet inställt på Henne, hon hade detsamma på mig. Det var en snabb övertalning och sen satt vi i en taxi igen, handen på låret igen, Hennes tunga i min mun. Vi kom in genom dörren och det som följde kan ni nog gissa."

Nu kommer jag ihåg varför huvudet är så tungt. Nu önskar jag bara att jag kom ihåg var nycklarna till handklovarna hade hamnat...

Skrivpuff - Spektakel

Emelie och hennes vänner hade varit uppe sen tidig morgon, fnittrat och smuttat på champagne och skrattat. Allt medan de fixade Emelies klänning och hennes hår, inför bröllopet som skulle gå av stapeln lite senare. De pratade om svunna tider om gamla pojkvänner, vilka gamla pojkvänner de kunde dela information om. Alla var naturligtvis rörande överens om att Emelie hade hittat storvinsten, Jakob var den där killen som alla tjejer som drömde om. Han hade allt, ja rörande överens var de. Bröllopet var stort och påkostat, 120 gäster och fri sprit, här sparades det inte på krutet. Jakob hade sagt att Emelie skulle alltid komma ihåg deras bröllop och framförallt så skulle alla andra komma ihåg det. Det var stort, det var pampigt, det var lite ihåligt.

Emelie satt framför spegeln och i hörnet såg hon Jessika, sin äldsta vän. Medan alla de andra skrattade och och drog i Emelies hår hit och dit så satt hon där, i en stol och såg ledsen ut. Emelie önskade så att de två kunde få ha en stund för sig själv innan vigseln skulle börja. Det var så mycket hon ville säga henne, just nu ville hon bara veta varför hon var så ledsen.

Jessika satt och beundrade hela spektaklet från stolen i hörnet. Alla tjejerna som pratade om killarna de varit med, killarna de delat, storlekar och otrohet. De pratade som om de inte skämdes och hon avundades dem. Hon behövde prata med Emelie innan vigseln men visste inte hur det skulle gå till, hur hon skulle kunna få bort alla de hormonstinna, något berusade väninnorna.

- Jag behöver gå på toa och jag behöver hjälp med klänningen. Kan inte Jessika hjälpa mig medan ni andra hittar något blått, något lånat och något gammalt.
- Absolut.

- Det här spektaklet börjar bli för stort.
Jessika bara nickade till svar.
- Ska jag hjälpa dig med klänningen eller?
- Nej, jag behövde berätta något.
- Jag är gravid.
Emelie stannade upp och bara tittade på Jessika.
- Då hjälper det inte mycket att jag är kär i dig då.
Både Emelie och Jessika stod och gapade och tittade på varandra.
- Du ska för helvete gifta dig idag, Emelie.
- Jag vet, jag vet. Vem är pappan?
Jessika vände sig om mot dörren och öppnade samtidigt som hon svarade.
- Jakob.
Emelie borde blivit arg, men hon kände bara samma tomrum som hon gjort innan. När hon gick upp mot altaret och Jakob några timmar senare kände hon ingenting. Allting var bara yta, glättig yta, teflon.

Skrivpuff - småttighet

- Det är så synd att du lämnar oss Karina, det kommer bli tomt här efter dig.
- Äsch, inte då, ingen är oumbärlig. Vad var det han sade på kursen, ingen kommer sakna dig när du är borta.
- Han hade fel, han tänkte bara på arbetsgivaren och inte på arbetskamraterna.
- Du är för go Gunlis.
Karina kramade om sin gamla mentor och en lite tår letade sig fram i ögonvrån. De pratade så mycket varje dag, både om jobbet och om det privata, hon visste nästan mer om Gunlis än om någon annan i sitt liv, inklusive sin man. Gunlis var en lättsam tant i sina bästa år som hon uttryckte det själv, hon tillhörde inventarierna i butiken. I 33 år hade hon jobbat på samma ställe och överlevt 7 olika chefer. Lite rundlätt och med rött hår, blå ögon och det mest smitosamma skratt du någonsin hört. Hon var alla kunders stora glädje, framförallt de äldre som inte hade så många runt om sig, om ens någon. Karina skulle sakna hennes skratt och hennes sätt att få alla hennes bekymmer att kännas så små. Hon hade inte berättat det för sin man, men hade det inte varit för Gunlis så hade hon lämnat honom och barnet tre år tidigare när hon hade en livskris. Hon ville ju egentligen ut och resa, se världen, hon var ju så ung. Men tack vare Gunlis så insåg hon ett och annat och löste istället problemen hon hade. Gunlis hade med andra ord varit hennes klippa sen hon började där för 9 år sedan, endast 15 år gammal.
- Kom nu med in här i lunchrummet, det är ju inte direkt någon överraskning att du ska bli avtackad, men vi har ändå fixat lite fint.
- Nä, men Gunlis, är detta ditt påhitt?
- Vi har alla hjälpts åt, men det var min idé.
Man kunde se på Gunlis att hon kände sig trött, hon ville gärna också sluta, gå i pension då helst förstås. Det var som att lite av hennes livslust försvann när Karina sade att hon skulle sluta. Gunlis var ju inte så dum att hon trodde att Karina skulle ha tid att träffa henne på fritiden. Där var ju både barn, man, vänner och fritidsintressen som höll Karina väldigt upptagen. Gunlis man hade lämnat henne för trettio år sedan när han hade gjort en annan kvinna gravid. Själv hade hon inte kunnat få barn och inte heller träffade hon någon sen efter att hon blivit lämnad. Karina hade blivit som den dotter hon aldrig haft.
Gunlis hade ordnat en liten avskedslunch för Karina. Då Karina kom in i lunchrummet blev hon överöst med kramar och lyckoönskningar, blommor och choklad. Chefen skulle till och med hålla tal. Birgitta, chefen, var inte känd för att vara ödmjuk inte heller empatisk.
- Ja, Karina, det är ju alltid synd när en sådan tillgång lämnar oss, men jag är säker på att du kommer skörda stor framgång i ditt framtida yrke. Vi har alla samlat ihop här till dina presenter för att du ska komma ihåg oss har vi alla skrivit något litet personligt på kortet också.
Birgitta räckte över en blomsterkvast och ett jättestort kort.
- Jag har inte fått skriva på något kort, sade Gunlis.
- Nej Gunlis, jag har fortfarande inte fått in pengar från dig för blomman.
Gunlis orkade inte ens tjafsa med Birgitta utan kramade om Karina än en gång och sade att hon fick väl skicka ett eget kort då.

Skrivpuff - anslag

Det skulle vara som passionerad dans, varenda slag skulle kännas som att det kom från själen, från hjärtat. Jag hade ingen passion inom mig, jag hade inget liv, ingen själ. Allting hade blivit stulet från mig, den där dagen. Den där dagen då du försvann då försvann allt, världen rämnade och ljuset försvann. Jag fann ingen mening med att gå upp ur sängen varje morgon hur skulle jag då kunna finna någon mening med musiken.
- Det måste vara mjukare anslag på de mjuka tonerna, Beata.
Pianolärarens franska accent skar in i huvudet på mig. Jag tänkte på hur mycket pengar mamma och pappa spenderat på mina lektioner. Jag tänkte på hur gärna min farmor ville att jag skulle vinna den där talangtävlingen. Jag tänkte på hur min förlorade kärlek gick till någon med bättre talang än mig. Jag tänkte på hur min franska pianolärare tyckte att jag saknade talang överhuvudtaget. Jag tänkte på alla krav som dagligen östes över mig, tryckte mig längre ner i avgrunden, hur länge skulle jag orka hålla mig över ytan...

Skrivpuff - ängslan

Birgitta och Bengt satt vid varsin ände vid köksbordet.
- Nej, nu börjar nyhetsmorgon, jag dricker resten av kaffet inne i vardagsrummet.
- Gör så, jag ska göra i ordning frukost till Katja och Jan.
- Jan är inte hemma.
- Var är han då?
- Han sov över hos en vän?
- Sov han över hos den där flickan nu igen?
- Äsch, Birgitta, låt honom vara, han är ung och kär. Det kommer du ihåg hur det var väl.
Bengt blinkade mot Birgitta innan han tog sin kaffekopp och gick in till vardagsrummet. Birgitta kom mycket väl ihåg hur det var, även om det kändes som flera livstider sedan hon kände sig kär. När man var kär då var allting så lätt, alla fel och brister översågs med leende och kyssar. Bengt hade inte ens pussat på Birgitta på säkert två veckor, allting gick på rutin. Birgitta hade intalat sig själv att det var så det blev med åren. De skrattade knappt längre, iallafall inte tillsammans. Hon hörde ofta Bengt skratta i telefonen, hon undrade så vem han pratade med.
- Mamma, vad blir det till frukost.
- Det blir gröt.
- Ja, vad gott.
Katja satte sig ner bredvid Birgitta och följde hennes varje rörelse.
- Vad ska vi göra idag, mamma?
- Jag ska iväg till läkaren så du ska spendera dagen med din pappa. Du får fråga honom vad ni ska göra.
- Jag vill inte, kan jag inte följa med dig till läkaren? Jag träffar läkare hela tiden.
- Det är en annan sorts läkare som mamma ska till, du kommer förstå när du blir lite äldre.
Bengt kom ut i köket för att hämta lite mer kaffe och sade godmorgon till Katja, hon svarade inte honom. Birgitta hade märkt att Katja drog sig undan Bengt mer och mer, nästan ignorerade honom. Hon trodde att det berodde på att Bengt alltid sade högt och tydligt att Katja bara var problem, att de behövde hjälp med henne. Så var det inte, men det visste inte Birgitta någonting om. Hon kände sig bara ängslig och orolig för Katjas skull.

Jan gick med snabba steg hemåt, han hade naturligtvis glömt den viktigaste boken till plugget hemma och var tvungen att hämta den innan han började. Han tänkte på natten, att han förlorat oskulden, att både hans mamma och pappa skulle bli galna om de fick reda på det. Men han skulle gifta sig med Pia, det hade han redan bestämt. De hade redan pratat om det. Han satte nyckeln i dörren och öppnade.
- Hallå! Det är bara jag, jag glömde en bok igår.
Jan stegade in och upp för trapporna till sitt rum, hämtade boken och sprang ner för trapporna igen. Han var nästan ute genom dörren när han gick tillbaka igen.
- Hallå! Hörde ni?
När han inte fick något svar gick han mot köket, han hörde systerns snyftningar och sprang fram till henne vid köksbänken. När han kommer närmre ser han att Katja är täckt med blod, han ser sin mammas morgontofflor lite längre bakom bänken. Han vänder snabbt bort huvudet och håller om sin syster.
- Så ja, allt kommer bli bra, allt kommer bli bra.
Sakta tar Jan kniven ur Katjas hand och skjuter iväg den längs golvet. Han fäller några tysta tårar.

Tvivelaktigt

- Så Katja, då vill jag gärna att du sätter dig här i stolen så ska vi bara fråga några frågor.
- Ok, var är Jan?
- Han är precis utanför och väntar på dig.
- Ok, varför kan han inte vara här?
- Han kommer sen så fort vi är klara här, Katja.
Katja förstod inte varför mannen framför henne inte lät henne ha sin bror med sig. Hon kunde inte tänka sig att det fanns någon anledning för honom att inte vara där. Han var ju alltid där Katja var. Hon kunde höra Jans upprörda röst utanför, han hade varit upprörd hela dagen, men hon kom inte riktigt ihåg varför. Katja försökte komma på hur dagen började, hon gick upp ur sängen, hon kommer inte ihåg att hon gjorde det, hon bara vet det eftersom hon inte ligger kvar där längre. Mamma och pappa måste ha gjort frukost till henne för hon var inte hungrig. Mamma, något hade hänt med mamma, tänkte hon. Hon försökte verkligen komma på vad som hade hänt och blev väldigt upprörd när mannen avbröt hennes tänkande.
- Katja, kommer du ihåg vad som hänt idag?
- Det var det jag försökte komma på när du avbröt mig. Var är Jan?
- Utanför. Försök tänk efter Katja, gick du upp i morse?
Katja skrattade lite eftersom hon tyckte att mannen verkade lite dum.
- Ja det är klart jag gjorde, jag sitter här ju.
- Ja, jo, det gör du ju. Kommer du ihåg vad du gjorde sen?
- Jag tror jag åt frukost.
- Ok, var din mamma och pappa där?
- Pappa brukar alltid titta på tv på förmiddagen, nyheterna förstår du.
Mannen, som varit läkare i många år, hade aldrig träffat på en tolvårig flicka med den sortens språk som hon hade. Lillgammal, var det bästa ordet han kunde komma på.
- Jaha, så det var bara du och din mamma i köket då?
- Jaa, det måste det varit då. Var är mamma och pappa, kommer de snart?
- Katja, det har skett en olycka, din mamma och pappa är borta, de är i himlen.
- Himlen finns inte säger Jan. Var är Jan?
- Utanför dörren. Var tror du att dina föräldrar är då?
- Hemma och väntar på mig och Jan.

Det tog månader för Jan att förklara att deras föräldrar inte fanns längre och det tog två år innan Jan fick lov att ta hand om sin syster, socialen hade många invändningar.

Nu stod Katja och plockade upp saker från ICA-kassarna och sorterade in det i kylen på sitt eget vis. Det fanns en sak som läkarna inte kunde förklara, det var att plötsligt fick Katja luckor, luckor då hon var alldeles vanlig, och framförallt luckor då hon kom ihåg nästan allt. Katja satte sig ner på köksgolvet och grät, hon snyftade så hysteriskt att hon inte kunde få luft. Jan kom ut i köket och satte sig ner bredvid henne, detta var de värsta stunderna för honom.
- Jag vill inte mer, Jan.
- Det är snart över.
- Snälla Jan, du vet inte hur det är för mig.
- Jag förstår, men jag kan inte göra något. Jag kan bara vara här.
- Det var inte min mening att göra så, det var inte min mening.
- Jag vet, jag vet, allting löser sig. Kom så tar vi din medicin så får du lägga dig ner lite.
Jan hjälpte henne in i sängen och gav henne medicinen och ett glas vatten.
- Jag ska bara sätta in resten av varorna.
Han pussade henne i pannan och gick ut i köket.
- Jan!
- Ja!
- När kommer mamma?
- Jag tvivlar på att hon någonsin kommer hit igen.
Så, allt var som vanligt igen.

skrivpuff - att läka

Tiden läker alla sår säger de som vet något. Jan visste att det var skitsnack, tiden gör bara att man glömmer hur stora sår man fått. Förtränger, förnekar, förgör, förstör. Jan kände sig lite som ett stort, varigt, infekterat sår när han gick på ICA och handlade. Han hade inte någon inköpslista och gick lite förvirrat i alla gångarna. Vad skulle han egentligen handla, behövde han egentligen handla något, vad gjorde det om det fanns någon mat hemma, egentligen? Han slog ifrån sig tankarna och gick mot delikatessen där han visste att Katja stod och beordrade expediten att skära upp både det ena och det andra. Bara tre skivor av allt dock, aldrig mer än tre skivor, aldrig mindre heller. Jan hade försökt att få henne att sluta med sitt delikatessbeteende, men utan någon framgång. Framgång var inte direkt någon som Jan kände hörde ihop med hans liv.
- Är du färdig nu Katja?
- Snart, jag ska bara ha tre skivor kokt medwurst också.
Expediten såg ut som att hon ville hoppa över disken och skiva upp Katja istället men hon plockade upp medwursten, log ett stelt leende mot Katja och skivade tre skivor.
- Tack.
Katja fick sitt paket med alla pålägg och lade ner det i vagnen, på höger sida. På höger sida lade Katja allting som en gång hade levt. På vänster sida lade hon allting som kom från någon som hade levt, exempelvis mjölk. Längst ifrån i vagnen lade hon allt som kom från växter och naturen. Jan hade lärt sig att lägga allting på sin plats, man visste aldrig riktigt vad som kunde hända när man inte följde Katjas rutiner. Det var egentligen ett mirakel att det inte hade hänt någon incident tidigare på Katjas jobb.
- Är vi färdiga nu brorsan?
- Ja, det tror jag att vi är faktiskt. Vi ska bara in om apoteket också sen kör vi hem.
- Gud vad bra, jag måste läsa färdigt boken och göra mig redo för jobbet i morgon.
- Ja.
- Tror du mamma kommer och hälsar på idag?
Jan suckade och tittade på Katja.
- Nej, Katja, det tror jag inte. Jag har ju sagt att hon och pappa inte finns längre.
- Så de kommer inte idag då alltså?
- Nej.
- Inte i morgon heller? För jag skulle kunna laga något extra gott.
- Nej, förmodligen dyker de inte upp i morgon heller Katja.
- Nästa helg kommer de, det vet jag.
- Ok, vi går till kassan nu.
Jan kände att han hade kunnat strypa sin egen syster framför alla kunder och expediter och övervakningskameror. Han hade inte haft några problem som helst med det. Om det inte varit för de sista orden deras mamma hade sagt till honom. "Ta nu hand om henne Jan". Det hade han gjort, länge nog.

Svårfunnet

Jan satt och tittade på när Katja satt i fåtöljen och tittade på tv. Visste han inte det han visste skulle han aldrig tro att där var en endaste ond tanke i henne huvud. Men nu visste han bättre än så. För arton år sedan på dagen dog deras föräldrar. Katja var bara tolv år gammal. Han själv hade varit arton. Ända sedan den dagen hade hans enda uppgift i livet varit att ta hand om henne. Han kunde fortfarande höra hur deras mamma grät sig till sömns varje kväll. Jan blundade för att kväva en tår.

- Snälla Katja, gör inte så. Du får inte.
- Du måste inse hur det ligger till Birgitta. Vi måste ha hjälp med henne.
- Varför behöver ni hjälp, mamma?
Det var nästan som att Katja visste att hon kunde manipulera sin mamma till precis vad som helst.

Det tog lång tid innan läkarna hittade vad som var fel och ännu längre tid innan de sedan kunde hitta rätt mediciner.

Jan öppnade ögonen igen och tittade på Katja han skämdes när han tänkte det, men det hade varit mycket bättre om deras föräldrar bara lämnat iväg henne redan när hon var liten. Hade de vetat hur allt skulle bli så hade de nog gjort det.

Skrivpuff - Återvinning

Katja blev väldigt sällan arg, hon hetsade inte upp sig över saker som var världsliga och hon höjde aldrig rösten. Därför var det många som nu stod med öppna munnar och stora ögon medan de bevittnade något som aldrig förr hade hänt. Ingen förstod varför det hände men någon anade att Katja var på väg att få ett mentalt sammanbrott. Ingen på kontoret kände henne tillräckligt väl för att veta varför Katja nu stod och kastade plastmuggar med vatten på alla förbipasserande. Chefen som vädjade till henne att sluta med sitt lite onödiga vattenkrig hade inte heller någon aning om vad som hade hänt Katja denna dag.
- Så ja, om du kanske kan följa med in på mitt kontor Katja.
- Varför i hela fridens namn skulle jag vilja följa med dig in på kontoret? Ge mig en riktigt bra anledning annars åker hela vattentanken.
Katja måttade, vad hon tyckte var, en karatespark mot vattentanken. Vatten forsade ut över kontorsgolven och några i personalen började nu skratta lite åt sin kollega. Nervösa små fnitter dök upp lite här och var för de visste inte vad de annars skulle göra. Katja satte sig ner på det blöta golvet och lade huvudet i händerna.
- Jag försökte bara förklara vad som händer med vår planet.
- Ok, Katja, kom här.
Chefen försökte vifta bort resten av personalen som naturligtvis var alldeles för nyfikna för att återgå till sitt tråkiga monotona arbete. Han sträckte ut sin hand mot Katja som lite motvilligt tog tag i den och reste sig upp. Hon följde med chefen till hans kontor och satte sig ner på en stol. Chefen satte sig ner, mitt emot, på andra sidan skrivbordet.
- Sådär, är det någonting du behöver Katja? Har det hänt något? Behöver du vara ledig?
- Jag vill bara att vi ska använda riktigt glas istället för plast. Förstår du vad vi gör mot vår planet?
- Så allt detta handlar om...?
- Återvinning, förstår du inte det? Jag försökte förklara för Benny, som för övrigt tar vatten MED EN NY PLASTMUGG VARJE GÅNG ungefär 30 gånger om dagen, att vi måste ta hand om vår planet mer. Då skrattar han åt mig, skakar på huvudet och tar sin för dagen tjugofjärde plastmugg och fyller med vatten.
- Ja, det låter som att jag får prata med Benny om hans vanor med vattnet och fram för allt plastmuggarna.
Chefen tog till en mycket pedagogisk ton då han förstod att inte allt riktigt stod rätt till med Katja.
- Katja, det kanske är någon jag ska ringa som kan hämta dig.
- Jag vill inte bli hämtad, jag vill gärna fortsätta jobba om det går bra. Jag var mitt uppe i ett projekt.
- Jo, det låter ju mycket bra Katja, men jag tror att du behöver vila dig lite idag.
- Varför skulle jag behöva vila mig?!
Katja höjde rösten och chefen tyckte sig se en viss galenskap i ögonen på Katja som han blev rädd för.
- Nej, det är naturligtvis helt upp till dig, Katja. Då kanske du ska gå ut till ditt skrivbord och fortsätta på ditt projekt.
- Ja, gärna det.
Till chefens lättnad skulle Katja precis gå ut då dörren till kontoret öppnas.
- Vad gör du här, Jan?
- Du glömde något i morse, Katja.
Jan vände sig mot chefen som han aldrig förr hade träffat och bad om ursäkt för allt som hade hänt och han skulle naturligtvis stå för eventuella kostnader som det hade medfört. Chefen stod bara och nickade och lyssnade medan Katja fick några piller av Jan som hon genast svalde.
- Då fortsätter jag jobba då.
Katja gick ut genom dörren och chefen vände sig mot Jan för att få svar på några frågor han hade.