Varför?

Du sade att du aldrig skulle lämna mig. Du sade att vi alltid skulle finnas i varandras liv. Nu sitter jag här, med ett ensamt fladdrande ljus. Jag skriver till dig för du ska veta att du har skuld i detta. Mina sista ord i livet ska vara de av hat till dig. Du skulle finnas i allt det dåliga och allt det bra. Du sade att där fanns inget bra, bara dåligt, sen tog du dina grejer och drog. Du såg dig inte ens om, du bara försvann.
Nu sitter jag här, tårarna har runnit varje dag, det finns ingen hejd på det. Varje minut och sekund utan dig skär i mig.
Jag önskar jag kunde leva utan dig, men det kan jag inte, därför bär du nu skulden till detta, det är ditt fel att jag ej längre finns. När du läser detta är jag bara aska. Kanske kommer jag och smeker din kind med vinden eller så hemsöker jag dina nätter i mardrömmar.
Jag har bara en fråga, varför? Varför var du tvungen att gå?


Jag skriver ett svar trots att du ej finns kvar. För mina synder är det ingen som kommer förlåta, allra minst du. Men hade jag inte gått hade det varit min aska lika mycket som din. Din väg var din egen och min närvaro hade inte stoppat den. Kanske var jag feg som inte vågade stanna kvar. Kanske var det överlevnadsinstinkt. Du ska veta att du hemsöker mina drömmar, men det är inga mardrömmar. Jag har bara en fråga, varför? Varför gav du upp långt innan jag försvann? För alltid kommer jag bära din död, men du kommer för alltid att leva i mig.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Puff - Ambitiös

Jag vill också vara ambitiös. Jag vill också vara som alla de andra som sitter på tåget. Datorn i knäet, headsetet i örat. Knappar in siffror i fina Excel-rutor, svarar på mail, pratar med kontoret.
Jag sitter med musik i öronen, Toccata & Fugue, Vanessa Mae. Jag tänker på min story, ska jag kanske ta kål på någon för att få fart på historien eller ska jag bara låta de sakta förtvina i mina tankars djup. Jag börjar tänka på annat, gamla vänner, nya vänner, familj, allt annat. Jag funderar på hur det skulle kännas att ställa sig framför ett tåg. Skulle det kännas? Eller skulle det gå så fort att man bara försvinner och sen, slut. Det är inte så ambitiöst att ta slut på sitt liv, eller det beror kanske på hur man gör.
Jag tittar lite på den ambitiösa människan mittemot, pluggar något. Man ser att hon pluggar eftersom det är miljontals mini-postit's i boken hon bläddrar i. Man kanske skulle plugga till något. Något ambitiöst.

Eller så är det bara ambitiöst nog att gå upp klockan fyra på morgonen. Ambition is in the eye of the beholder.