361 - En ring

- Ni kan ju skriva om vad ni ska göra idag, eller till helgen eller vad ni har gjort. Det behöver inte vara något långt men bara så att ni får öva lite.
Anna stirrade ner på pappret.
Hola.
Me llamo Anna y yo vivo en Suecia.

Det kändes som att hon skulle behöva skriva lite mer. Hennes spanska räckte dock inte till så mycket mer än till kanske en eller två meningar till. Hon funderade på om hon kanske skulle kunna hitta en översättningstjänst på nätet, men det brukar kunna bli så fel. Ute på gården fick hon syn på Martinas blå jacka. Anna tänkte att hon skulle valt tyska istället för spanska för de tycktes aldrig ha tyskalektion. Martina hade lovat att Anna skulle få lov att följa med till bänkarna utanför skolgården efter lunchen och hänga med Beata, Katarina och Jenny. Anna tvekade lite inför att hänga med dem. Jenny och Katarina hade mobbat Anna ända sedan fjärde klass när Anna bytade skola. Nu gick de i sjuan och visst hade de lugnat sig lite men då och då så visade de för Anna att hon inte riktigt hörde hemma där. Martina var Annas kusin och hade varit tvungen att lova sin mamma att ta hand om Anna lite. Det skulle hon egentligen inte fått reda på men hon hade tjuvlyssnat på samtalet mellan sin egen mamma och Martinas mamma. Martina hade alla killarna omkring sig nere på skolgården och Anna undrade lite hur det hade känts att vara så populär. Är man glad då? Eller man är bara som vanligt ändå?
- Går det bra Anna?
Läraren, Gisela, dök upp bakom Anna och och kikade över axeln.
- Det var en jättebra början, har du några funderingar på vad du ska skriva om sen?
Gisela var väldigt pedagogisk, väldigt.
- Tänkte nog kanske skriva om vad vi gör här i skolan.
- Det var en jättebra idé Anna! Gör det.
Läraren kryssade vidare mellan bänkarna och gav uppmuntrande kommentarer lite överallt.
Anna tänkte igen att hon skulle valt tyska. Förvisso ville hon verkligen lära sig spanska men det var svårare än vad hon trodde med uttalet och hon vågade aldrig prata inför klassen. Tyska var ju omöjligt att misslyckas med uttalet. Undrar om de spanska barnen hade kunnat svara tillbaka på svenska. Det hade ju varit något. Här sitter vi i Sverige och lär oss engelska, franska, tyska, spanska och alla möjliga språk men man hör inte att någon engelsk skola lär ut svenska. Anna kände sig plötsligt kränkt. Varför skulle hon behöva lära sig spanska om de spanska barnen inte behövde lära sig svenska. Ok, det talas spanska i lite större utsträckning än vad svenska görs, men det är ändå 9 miljoner människor ungefär som pratar svenska. Kanske lär de sig svenska på vissa skolor i Finland, det hade Anna hört.
- Så ja, ni som inte skrivit färdigt får fortsätta hemma, det är läxa till imorgon så att jag kan skicka iväg dem innan helgen sen.
- Öh, varför mailar vi inte bara istället?
Jonatan, han skulle alltid ifrågasätta allting, han var lite ledaren i klassen. Det Jonatan sade det var liksom lag. Anna höll med denna gången, att maila var ju ändå lite mer 2000-tal.
- För att det är trevligare att få riktiga brev. Seså, läxa för er som inte varit flitiga nog på lektionen. Ses imorgon.
Lunchen försvann i ett dis för Anna och efter att fått arga blickar av mattanter som inte tyckte att hon ätit tillräckligt så var hon på väg ut mot bänkarna.
Hon såg Martinas blå jacka redan inifrån skolgården. Hon kände sig nervös och ville nästan vända om. Samtidigt ville hon inte spendera en lunchrast till ensam, inte nu när hon hade chansen, om hon bara fick prata lite med dem så kanske de skulle acceptera henne.
- Hej Martina.
Martina vände sig lite nervöst om och Anna såg direkt i hennes blick att hon hade önskat att Anna inte kommit dit.
- Hej Anna.
Jenny och Katarina blängde lite på Anna först och sedan på Martina, Beata tittade inte ens på Anna. Martina vände lite ryggen mot Anna och fortsatte prata, det handlade om killar och Anna blev direkt intresserad. Hon gick lite närmre. Katarina ställde sig lite närmre Martina och de bildade nu en liten ogenomtränglig ring. Anna försökte ta sig in i ringen, in i gemenskapen. Hon försökte till och med säga något även om blotta tanken på att yttra ett ord gjorde henne alldeles svag i benen, men de bara ignorerade henne. Hon kände sig uppgiven och önskade att hon aldrig försökt. Hade hon inte försökt så hade hon iallafall kunnat haft fantasier om en bättre utgång än den den som blev. Hon vände sig om igen och gick därifrån, utan att säga något, som om det gjorde någon skillnad. Hon hann precis in på skolgården när någon tog tag i hennes arm, Martina.
- Hej du, förlåt för det där. Jenny är så känslig nuförtiden. Hon tycker inte om någon, egentligen inte ens mig.
Anna skrattade lite nervöst.
- Ska vi gå och handla en gräddbulle på kiosken?
- Ja, det kan vi väl.
Ensamheten blev lite bättre, för stunden, men nästa rast skulle deras ogenomträngliga ring fortfarande vara där, redo att stänga Anna ute från gemenskapen.