2010:13 - att gissa

Kommissarie Sten var mycket trött när hans telefon ringde. Med all rätt, klockan var två på natten och han hade nästan precis lyckats somna efter en alldeles för händelserik dag på jobbet.
- Sten.
- Hjeltén här chefen. Du måste tyvärr komma hit. Det är allvarligt. Det är i villaområdet vid Högdal.
- Är snart där.
Han lade på luren och tittade ännu en gång på klockan. Kunde inte de allvarliga brotten väntat till en lite mer human tid på dygnet. Han reste sig ur sängen och drog på sig kläderna, västen, hölstret. Låste upp vapenskåpet och på med pistolen. Han glimtade över till den vänstra halvan av sängen, alldeles orörd, täcket hade inte rört sig en centimeter. Han vände bort blicken, tog kavajen och gick ut ur sovrummet.
Tjugo minuter senare rullade kommissarie Sten in i villaområdet vid Högdal. Det var lätt att hitta målet då det stod en hel hög med polisbilar. Journalisterna hade redan börjat hopa sig. Kommissarie Sten drog ett sjupt andetag innan han gick ur bilen. Hjeltén och Jönsson kom gåendes mot honom.
- Förlåt att vi väckte dig men du måste se detta.
- Tjänsten först som dom säger.
- Jag vill bara varna dig att det kan bli lite chockerande att se.
Sten tittade på Hjeltén, som om han blivit gravt förolämpad.
- Jag tror att jag ska mäkta med det, Hjeltén. Vad har vi då?
- En kvinna, vi vet inte hur gammal hon är än, hon bor inte själv om det är hon som är på fotona, men det är bara hon som är i huset eller var, eller ja du vet vad jag menar.
- Ni tror att det är hon på fotona?
- Ja, det är lite svårt att utgöra.
Sten virrade på huvudet och tog tag i handtaget på ytterdörren. Han gick in och hallen såg helt orörd ut.
- Var ska vi? Om hon var själv hemma vem ringde in det?
- Anonymt samtal.
- Har vi någon aning om var samtalet kom ifrån?
- Teknikerna är på det nu.
- Vi ska till sovrummet.
Jönsson ledde vägen mot sovrummet och öppnade dörren. Sten tog ett steg in och tappade nästan fotfästet. Det kändes som att rummet snurrade och han fick svårt att andas. Väggarna som antagligen var i någon off-white nyans var nu blodröda. Det var bildligt talat blod överallt och Sten blinkade flera gånger. På sängen låg en kropp svårt sargad, kroppsdelar utspridda över hela rummet.
- Herregud, vad har hänt här?
Sten blev själv överraskad över sin ogenomtänkta kommentar.
Jönsson, som hade ungefär lika mycket känslor som en skål minestronesoppa, skrattade till lite diskret och sade;
- Jag vet inte riktigt, men om jag skulle gissa, så tror jag inte att hon begått självmord.
Sten rörde sig med snabba steg mot Jönsson och gav honom en rak höger som sänkte honom direkt.
- Kommissarien!
- Ta ut honom härifrån direkt Hjeltén!! Direkt! Innan jag gör något ännu värre.
Hjeltén suckade när han skulle lyfta upp Jönsson, han drog ut honom ur sovrummet och lade honom i en soffa i vardagsrummet. Jönsson vaknade till nästan direkt.
- Vad i helvete är hans problem.
- Har du inte hört?
- Hört vad?
- Jag trodde alla visste det. Hans fru dog i omständigheter som liknar dessa nästan exakt.
- Fan. Jag och min stora mun.
Sten tittade sig omkring och försökte ta in alla intryck. Blodet kommer inte bara från kroppen, det är alldeles för mycket för det. Ska det passa profilen, vilket han hoppades att det inte gjorde egentligen så ska resten vara hjortblod. Han kunde bara gissa i detta läge, bara gissa och hoppas att han skulle hitta gärningsmannen.