Vaknar på morgonen, fylld av en massa måsten, krav. Jag stålsätter mig att klara dagens krav med bravur.
På jobbet sätter jag reglerna för andra att följa, för att mina krav ska klaras.
- Kan vi inte göra så här istället.
Det är mitt sätt eller inget, bara mitt sätt som fungerar. Min krav klaras av.
Åker i bilen på vägen hem, kraven efter jobbet måste också klaras med bravur.
Sätter upp regler för mig och sambon om hur kvällen ska vara. Sätter tider, planerar i detalj för allt som ska hinnas med.
- Kan vi inte...
Det är bara mitt sätt som fungerar, min krav måste klaras av. Jag lyssnar inte ens på invändningarna.
- Hur skulle det vara om du försökte lyssna, försökte vara lyhörd för de i din omgivning?
Orden skreks mot mig. Jag tittar oförstående. Vad vet de om mina krav och måsten? Jag ilar vidare, fixar själv. Men någonstans i bakhuvudet gnager orden, lyhörd för andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där känner jag igen. Både kraven och kanske lite bristen på lyhördhet...
SvaraRaderaJavisst, det bara rullar på. Man måste klara vardagen och tappar lyhördheten på vägen. Orkar inte reflektera. Känns igen.
SvaraRaderaDet handlar nog lite om att kommunicera också.
SvaraRaderaMan kan omöjligt veta vad andra ville eller tänker om de inte säger någonting.