Jag befriade mina innersta känslor, mina innersta begär. Jag gick lös på allt och alla runtomkring med min nyfunna vän; "känslan". Alla runt omkirng mig kunde se att jag förlorat förståndet helt och hållet, jag hade gått över gränsen, jag hade blivit galen. Allting började den där dagen då det där samtalet skulle samtalas. Det är inte du, det är jag. Jag hoppas du bara tänker gott om mig. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag trodde aldrig att det skulle bli något allvarligt av det. Du är så underbar, du kommer träffa någon som verkligen förtjänar dig.
Vad betydde alla dessa floskler? Vad betyder alla klyschor när hjärtat slets i tusen bitar, om och om igen. Smärtan blev som olidlig när du yttrar de där orden; men visst kan vi väl vara vänner ändå?.
Nu springer jag runt på cafeét och gör det du trodde du skulle slippa när du tog det här samtalet , jag gör en scen. Jag skriker på dig. Du undrar varför jag skriker.
- Jag är gravid, din jävla jubelidiot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Intressant text, bra skrivet!
SvaraRaderatycker verkligen om första stycket, sen får texten en helt annan karaktär och känsla i andra och tredje, men jag gillar det också!
SvaraRaderaGillar också första stycket, gillar hur du beskriver tankarna.
SvaraRaderaMin favorit är ocksâ första stycket. Bra skrivet
SvaraRaderaAj då. Men man är två om att göra barn ;)! Stark text. Hjärtesorg gör ondast.
SvaraRaderaKänner igen mig lite...att gå lös på allt o alla med känslan som vän (och ursäkt!?) Snyggt.
SvaraRaderaBara skrik. Första stycket bäst.
SvaraRadera