Skrivpuff - Epok

De var så klåfingriga, alla de små barnen. De sprang in och ut i affären hela tiden. Jag visste att de tog saker, mest godis, men jag kunde inte göra något. Jag var alldeles för gammal för att jaga runt glyttar som inte fått någon vettig uppfostran, det var verkligen inte mitt jobb att ge dem uppfostran heller. På min tid så vågade vi aldrig springa och sno på det där sättet, vi väntade snällt utanför medan mor och far gick in och handlade. Möjligtvis handlade vi några karameller i en strut någon dag efter skolan. Nu ränner de små liven här hela tiden, man skulle kunna tro att de skulle rulla fram efter allt snask de sätter i sig. Jag förstod inte varför jag egentligen höll liv i fars gamla kiosk, de enda kunderna jag hade var de som inte betalade för sig. Men, om jag inte stod där i kiosken så skulle jag bara sitta hemma i fåtöljen och vänta på att barnen skulle ringa och prata lite. Det gjorde de så sällan så det var inget att sitta och vänta på.
Jag stängde dörren och låste, jag hade öppet lite som jag ville, kanske var det därför jag inte direkt hade några kunder. Jag sålde inte så mycket längre heller, det var mest choklad och plockgodis som var stelt och gammalt som jag hade där i kiosken. Lite glass också, men jag skulle inte rekommendera någon att köpa den för frysen är inte helt pålitlig. Jag ställer mig utanför och tittar på skylten, "Hanssons konfektyr och tobak". Jag fick en liten rysning i kroppen när jag insåg att när jag dör så går en epok i graven. Var tid har väl sin charm, tänker jag innan jag skriker åt ungjävlarna att sluta kasta sten mot fönstren på kiosken.