torsdag 26 maj 2011

Skrivpuff - småttighet

- Det är så synd att du lämnar oss Karina, det kommer bli tomt här efter dig.
- Äsch, inte då, ingen är oumbärlig. Vad var det han sade på kursen, ingen kommer sakna dig när du är borta.
- Han hade fel, han tänkte bara på arbetsgivaren och inte på arbetskamraterna.
- Du är för go Gunlis.
Karina kramade om sin gamla mentor och en lite tår letade sig fram i ögonvrån. De pratade så mycket varje dag, både om jobbet och om det privata, hon visste nästan mer om Gunlis än om någon annan i sitt liv, inklusive sin man. Gunlis var en lättsam tant i sina bästa år som hon uttryckte det själv, hon tillhörde inventarierna i butiken. I 33 år hade hon jobbat på samma ställe och överlevt 7 olika chefer. Lite rundlätt och med rött hår, blå ögon och det mest smitosamma skratt du någonsin hört. Hon var alla kunders stora glädje, framförallt de äldre som inte hade så många runt om sig, om ens någon. Karina skulle sakna hennes skratt och hennes sätt att få alla hennes bekymmer att kännas så små. Hon hade inte berättat det för sin man, men hade det inte varit för Gunlis så hade hon lämnat honom och barnet tre år tidigare när hon hade en livskris. Hon ville ju egentligen ut och resa, se världen, hon var ju så ung. Men tack vare Gunlis så insåg hon ett och annat och löste istället problemen hon hade. Gunlis hade med andra ord varit hennes klippa sen hon började där för 9 år sedan, endast 15 år gammal.
- Kom nu med in här i lunchrummet, det är ju inte direkt någon överraskning att du ska bli avtackad, men vi har ändå fixat lite fint.
- Nä, men Gunlis, är detta ditt påhitt?
- Vi har alla hjälpts åt, men det var min idé.
Man kunde se på Gunlis att hon kände sig trött, hon ville gärna också sluta, gå i pension då helst förstås. Det var som att lite av hennes livslust försvann när Karina sade att hon skulle sluta. Gunlis var ju inte så dum att hon trodde att Karina skulle ha tid att träffa henne på fritiden. Där var ju både barn, man, vänner och fritidsintressen som höll Karina väldigt upptagen. Gunlis man hade lämnat henne för trettio år sedan när han hade gjort en annan kvinna gravid. Själv hade hon inte kunnat få barn och inte heller träffade hon någon sen efter att hon blivit lämnad. Karina hade blivit som den dotter hon aldrig haft.
Gunlis hade ordnat en liten avskedslunch för Karina. Då Karina kom in i lunchrummet blev hon överöst med kramar och lyckoönskningar, blommor och choklad. Chefen skulle till och med hålla tal. Birgitta, chefen, var inte känd för att vara ödmjuk inte heller empatisk.
- Ja, Karina, det är ju alltid synd när en sådan tillgång lämnar oss, men jag är säker på att du kommer skörda stor framgång i ditt framtida yrke. Vi har alla samlat ihop här till dina presenter för att du ska komma ihåg oss har vi alla skrivit något litet personligt på kortet också.
Birgitta räckte över en blomsterkvast och ett jättestort kort.
- Jag har inte fått skriva på något kort, sade Gunlis.
- Nej Gunlis, jag har fortfarande inte fått in pengar från dig för blomman.
Gunlis orkade inte ens tjafsa med Birgitta utan kramade om Karina än en gång och sade att hon fick väl skicka ett eget kort då.

3 kommentarer:

  1. Det här var bra, och med bra budskap på slutet. Människor har ju en tyvärr en tendens att vara långsura på rena småsaker som inte har någon egentlig betydelse. Jag gillar också dialogen mellan Gunlis och Karina; den känns väldigt naturlig och närvarande. =)

    SvaraRadera
  2. En fin och sorglig text. Jag hoppas ändå att de två kvinnorna fortsätter hålla kontakten.

    SvaraRadera
  3. väldigt bra , och du vävde inte dagens puff mycket snyggt i slutet!

    SvaraRadera