Svårfunnet

Jan satt och tittade på när Katja satt i fåtöljen och tittade på tv. Visste han inte det han visste skulle han aldrig tro att där var en endaste ond tanke i henne huvud. Men nu visste han bättre än så. För arton år sedan på dagen dog deras föräldrar. Katja var bara tolv år gammal. Han själv hade varit arton. Ända sedan den dagen hade hans enda uppgift i livet varit att ta hand om henne. Han kunde fortfarande höra hur deras mamma grät sig till sömns varje kväll. Jan blundade för att kväva en tår.

- Snälla Katja, gör inte så. Du får inte.
- Du måste inse hur det ligger till Birgitta. Vi måste ha hjälp med henne.
- Varför behöver ni hjälp, mamma?
Det var nästan som att Katja visste att hon kunde manipulera sin mamma till precis vad som helst.

Det tog lång tid innan läkarna hittade vad som var fel och ännu längre tid innan de sedan kunde hitta rätt mediciner.

Jan öppnade ögonen igen och tittade på Katja han skämdes när han tänkte det, men det hade varit mycket bättre om deras föräldrar bara lämnat iväg henne redan när hon var liten. Hade de vetat hur allt skulle bli så hade de nog gjort det.