måndag 23 maj 2011

Tvivelaktigt

- Så Katja, då vill jag gärna att du sätter dig här i stolen så ska vi bara fråga några frågor.
- Ok, var är Jan?
- Han är precis utanför och väntar på dig.
- Ok, varför kan han inte vara här?
- Han kommer sen så fort vi är klara här, Katja.
Katja förstod inte varför mannen framför henne inte lät henne ha sin bror med sig. Hon kunde inte tänka sig att det fanns någon anledning för honom att inte vara där. Han var ju alltid där Katja var. Hon kunde höra Jans upprörda röst utanför, han hade varit upprörd hela dagen, men hon kom inte riktigt ihåg varför. Katja försökte komma på hur dagen började, hon gick upp ur sängen, hon kommer inte ihåg att hon gjorde det, hon bara vet det eftersom hon inte ligger kvar där längre. Mamma och pappa måste ha gjort frukost till henne för hon var inte hungrig. Mamma, något hade hänt med mamma, tänkte hon. Hon försökte verkligen komma på vad som hade hänt och blev väldigt upprörd när mannen avbröt hennes tänkande.
- Katja, kommer du ihåg vad som hänt idag?
- Det var det jag försökte komma på när du avbröt mig. Var är Jan?
- Utanför. Försök tänk efter Katja, gick du upp i morse?
Katja skrattade lite eftersom hon tyckte att mannen verkade lite dum.
- Ja det är klart jag gjorde, jag sitter här ju.
- Ja, jo, det gör du ju. Kommer du ihåg vad du gjorde sen?
- Jag tror jag åt frukost.
- Ok, var din mamma och pappa där?
- Pappa brukar alltid titta på tv på förmiddagen, nyheterna förstår du.
Mannen, som varit läkare i många år, hade aldrig träffat på en tolvårig flicka med den sortens språk som hon hade. Lillgammal, var det bästa ordet han kunde komma på.
- Jaha, så det var bara du och din mamma i köket då?
- Jaa, det måste det varit då. Var är mamma och pappa, kommer de snart?
- Katja, det har skett en olycka, din mamma och pappa är borta, de är i himlen.
- Himlen finns inte säger Jan. Var är Jan?
- Utanför dörren. Var tror du att dina föräldrar är då?
- Hemma och väntar på mig och Jan.

Det tog månader för Jan att förklara att deras föräldrar inte fanns längre och det tog två år innan Jan fick lov att ta hand om sin syster, socialen hade många invändningar.

Nu stod Katja och plockade upp saker från ICA-kassarna och sorterade in det i kylen på sitt eget vis. Det fanns en sak som läkarna inte kunde förklara, det var att plötsligt fick Katja luckor, luckor då hon var alldeles vanlig, och framförallt luckor då hon kom ihåg nästan allt. Katja satte sig ner på köksgolvet och grät, hon snyftade så hysteriskt att hon inte kunde få luft. Jan kom ut i köket och satte sig ner bredvid henne, detta var de värsta stunderna för honom.
- Jag vill inte mer, Jan.
- Det är snart över.
- Snälla Jan, du vet inte hur det är för mig.
- Jag förstår, men jag kan inte göra något. Jag kan bara vara här.
- Det var inte min mening att göra så, det var inte min mening.
- Jag vet, jag vet, allting löser sig. Kom så tar vi din medicin så får du lägga dig ner lite.
Jan hjälpte henne in i sängen och gav henne medicinen och ett glas vatten.
- Jag ska bara sätta in resten av varorna.
Han pussade henne i pannan och gick ut i köket.
- Jan!
- Ja!
- När kommer mamma?
- Jag tvivlar på att hon någonsin kommer hit igen.
Så, allt var som vanligt igen.

2 kommentarer:

  1. tycker det är en mycket bra fortsättning, och en bra berättelse. figurerna lever verkligen

    SvaraRadera