Skrivpuff - Fängslande

Jag vaknade med den värsta huvudvärken i mannaminne. Jag blinkade några gånger och försökte komma ihåg kvällen som gjorde mitt huvud tungt som ett kassaskåp.

"Det skulle bli en lugn kväll, en vit kväll, kvällen då jag gick hem i tid för att nästa dag gå upp och förbereda en presentation inför jobbet. Från början skulle jag inte ens ut, men det blev en öl hos en kompis. Väl hos kompisen så anslöt några till, det kom mer öl. Volymen skruvades upp och spritskåpet öppnades. Planer började smidas för var vi skulle gå ut. Samtal ringdes, fler skulle ansluta. Jag skulle precis tacka för mig när Hon dök upp. Ni vet den där människan man skulle göra vad som helst för att få uppmärksamhet av. Den där människan man fantiserar om när det är tråkigt på jobbet, eller även när det är roligt för den delen. Hon frågade om jag redan skulle gå, naturligtvis svarade jag nej. Det blev en drink, jag började bli berusad. Vi tog taxi, Hon satt nära, hennes hand på mitt lår, hon pratade högt i mitt öra. Vi kom in på klubben och tog plats i baren. Jag dansar inte, upprepade jag fler gånger, det blev nästan som ett mantra. Hon dansade framför mig istället, alla började dansa framför mig, ville ha med mig till dansgolvet. Svettigt, blinkande ljus, sökande ögon, trevande händer. Spriten flödade genom blodet och jag kände mig självsäker, i kväll kunde jag lämna världsproblemen på hyllan, de kunde vänta till morgondagen. Jag dansade som om det inte fanns någon morgondag, det svarta linnet jag hade var alldeles genomsvettigt och halsen var torr av all rök som vällde ut över dansgolvet.
Mot stängning började alla leta, ingen ville gå hem ensam, alla ville ha någon att lämna med. Jag hade redan siktet inställt på Henne, hon hade detsamma på mig. Det var en snabb övertalning och sen satt vi i en taxi igen, handen på låret igen, Hennes tunga i min mun. Vi kom in genom dörren och det som följde kan ni nog gissa."

Nu kommer jag ihåg varför huvudet är så tungt. Nu önskar jag bara att jag kom ihåg var nycklarna till handklovarna hade hamnat...

Skrivpuff - Spektakel

Emelie och hennes vänner hade varit uppe sen tidig morgon, fnittrat och smuttat på champagne och skrattat. Allt medan de fixade Emelies klänning och hennes hår, inför bröllopet som skulle gå av stapeln lite senare. De pratade om svunna tider om gamla pojkvänner, vilka gamla pojkvänner de kunde dela information om. Alla var naturligtvis rörande överens om att Emelie hade hittat storvinsten, Jakob var den där killen som alla tjejer som drömde om. Han hade allt, ja rörande överens var de. Bröllopet var stort och påkostat, 120 gäster och fri sprit, här sparades det inte på krutet. Jakob hade sagt att Emelie skulle alltid komma ihåg deras bröllop och framförallt så skulle alla andra komma ihåg det. Det var stort, det var pampigt, det var lite ihåligt.

Emelie satt framför spegeln och i hörnet såg hon Jessika, sin äldsta vän. Medan alla de andra skrattade och och drog i Emelies hår hit och dit så satt hon där, i en stol och såg ledsen ut. Emelie önskade så att de två kunde få ha en stund för sig själv innan vigseln skulle börja. Det var så mycket hon ville säga henne, just nu ville hon bara veta varför hon var så ledsen.

Jessika satt och beundrade hela spektaklet från stolen i hörnet. Alla tjejerna som pratade om killarna de varit med, killarna de delat, storlekar och otrohet. De pratade som om de inte skämdes och hon avundades dem. Hon behövde prata med Emelie innan vigseln men visste inte hur det skulle gå till, hur hon skulle kunna få bort alla de hormonstinna, något berusade väninnorna.

- Jag behöver gå på toa och jag behöver hjälp med klänningen. Kan inte Jessika hjälpa mig medan ni andra hittar något blått, något lånat och något gammalt.
- Absolut.

- Det här spektaklet börjar bli för stort.
Jessika bara nickade till svar.
- Ska jag hjälpa dig med klänningen eller?
- Nej, jag behövde berätta något.
- Jag är gravid.
Emelie stannade upp och bara tittade på Jessika.
- Då hjälper det inte mycket att jag är kär i dig då.
Både Emelie och Jessika stod och gapade och tittade på varandra.
- Du ska för helvete gifta dig idag, Emelie.
- Jag vet, jag vet. Vem är pappan?
Jessika vände sig om mot dörren och öppnade samtidigt som hon svarade.
- Jakob.
Emelie borde blivit arg, men hon kände bara samma tomrum som hon gjort innan. När hon gick upp mot altaret och Jakob några timmar senare kände hon ingenting. Allting var bara yta, glättig yta, teflon.

Skrivpuff - småttighet

- Det är så synd att du lämnar oss Karina, det kommer bli tomt här efter dig.
- Äsch, inte då, ingen är oumbärlig. Vad var det han sade på kursen, ingen kommer sakna dig när du är borta.
- Han hade fel, han tänkte bara på arbetsgivaren och inte på arbetskamraterna.
- Du är för go Gunlis.
Karina kramade om sin gamla mentor och en lite tår letade sig fram i ögonvrån. De pratade så mycket varje dag, både om jobbet och om det privata, hon visste nästan mer om Gunlis än om någon annan i sitt liv, inklusive sin man. Gunlis var en lättsam tant i sina bästa år som hon uttryckte det själv, hon tillhörde inventarierna i butiken. I 33 år hade hon jobbat på samma ställe och överlevt 7 olika chefer. Lite rundlätt och med rött hår, blå ögon och det mest smitosamma skratt du någonsin hört. Hon var alla kunders stora glädje, framförallt de äldre som inte hade så många runt om sig, om ens någon. Karina skulle sakna hennes skratt och hennes sätt att få alla hennes bekymmer att kännas så små. Hon hade inte berättat det för sin man, men hade det inte varit för Gunlis så hade hon lämnat honom och barnet tre år tidigare när hon hade en livskris. Hon ville ju egentligen ut och resa, se världen, hon var ju så ung. Men tack vare Gunlis så insåg hon ett och annat och löste istället problemen hon hade. Gunlis hade med andra ord varit hennes klippa sen hon började där för 9 år sedan, endast 15 år gammal.
- Kom nu med in här i lunchrummet, det är ju inte direkt någon överraskning att du ska bli avtackad, men vi har ändå fixat lite fint.
- Nä, men Gunlis, är detta ditt påhitt?
- Vi har alla hjälpts åt, men det var min idé.
Man kunde se på Gunlis att hon kände sig trött, hon ville gärna också sluta, gå i pension då helst förstås. Det var som att lite av hennes livslust försvann när Karina sade att hon skulle sluta. Gunlis var ju inte så dum att hon trodde att Karina skulle ha tid att träffa henne på fritiden. Där var ju både barn, man, vänner och fritidsintressen som höll Karina väldigt upptagen. Gunlis man hade lämnat henne för trettio år sedan när han hade gjort en annan kvinna gravid. Själv hade hon inte kunnat få barn och inte heller träffade hon någon sen efter att hon blivit lämnad. Karina hade blivit som den dotter hon aldrig haft.
Gunlis hade ordnat en liten avskedslunch för Karina. Då Karina kom in i lunchrummet blev hon överöst med kramar och lyckoönskningar, blommor och choklad. Chefen skulle till och med hålla tal. Birgitta, chefen, var inte känd för att vara ödmjuk inte heller empatisk.
- Ja, Karina, det är ju alltid synd när en sådan tillgång lämnar oss, men jag är säker på att du kommer skörda stor framgång i ditt framtida yrke. Vi har alla samlat ihop här till dina presenter för att du ska komma ihåg oss har vi alla skrivit något litet personligt på kortet också.
Birgitta räckte över en blomsterkvast och ett jättestort kort.
- Jag har inte fått skriva på något kort, sade Gunlis.
- Nej Gunlis, jag har fortfarande inte fått in pengar från dig för blomman.
Gunlis orkade inte ens tjafsa med Birgitta utan kramade om Karina än en gång och sade att hon fick väl skicka ett eget kort då.

Skrivpuff - anslag

Det skulle vara som passionerad dans, varenda slag skulle kännas som att det kom från själen, från hjärtat. Jag hade ingen passion inom mig, jag hade inget liv, ingen själ. Allting hade blivit stulet från mig, den där dagen. Den där dagen då du försvann då försvann allt, världen rämnade och ljuset försvann. Jag fann ingen mening med att gå upp ur sängen varje morgon hur skulle jag då kunna finna någon mening med musiken.
- Det måste vara mjukare anslag på de mjuka tonerna, Beata.
Pianolärarens franska accent skar in i huvudet på mig. Jag tänkte på hur mycket pengar mamma och pappa spenderat på mina lektioner. Jag tänkte på hur gärna min farmor ville att jag skulle vinna den där talangtävlingen. Jag tänkte på hur min förlorade kärlek gick till någon med bättre talang än mig. Jag tänkte på hur min franska pianolärare tyckte att jag saknade talang överhuvudtaget. Jag tänkte på alla krav som dagligen östes över mig, tryckte mig längre ner i avgrunden, hur länge skulle jag orka hålla mig över ytan...

Skrivpuff - ängslan

Birgitta och Bengt satt vid varsin ände vid köksbordet.
- Nej, nu börjar nyhetsmorgon, jag dricker resten av kaffet inne i vardagsrummet.
- Gör så, jag ska göra i ordning frukost till Katja och Jan.
- Jan är inte hemma.
- Var är han då?
- Han sov över hos en vän?
- Sov han över hos den där flickan nu igen?
- Äsch, Birgitta, låt honom vara, han är ung och kär. Det kommer du ihåg hur det var väl.
Bengt blinkade mot Birgitta innan han tog sin kaffekopp och gick in till vardagsrummet. Birgitta kom mycket väl ihåg hur det var, även om det kändes som flera livstider sedan hon kände sig kär. När man var kär då var allting så lätt, alla fel och brister översågs med leende och kyssar. Bengt hade inte ens pussat på Birgitta på säkert två veckor, allting gick på rutin. Birgitta hade intalat sig själv att det var så det blev med åren. De skrattade knappt längre, iallafall inte tillsammans. Hon hörde ofta Bengt skratta i telefonen, hon undrade så vem han pratade med.
- Mamma, vad blir det till frukost.
- Det blir gröt.
- Ja, vad gott.
Katja satte sig ner bredvid Birgitta och följde hennes varje rörelse.
- Vad ska vi göra idag, mamma?
- Jag ska iväg till läkaren så du ska spendera dagen med din pappa. Du får fråga honom vad ni ska göra.
- Jag vill inte, kan jag inte följa med dig till läkaren? Jag träffar läkare hela tiden.
- Det är en annan sorts läkare som mamma ska till, du kommer förstå när du blir lite äldre.
Bengt kom ut i köket för att hämta lite mer kaffe och sade godmorgon till Katja, hon svarade inte honom. Birgitta hade märkt att Katja drog sig undan Bengt mer och mer, nästan ignorerade honom. Hon trodde att det berodde på att Bengt alltid sade högt och tydligt att Katja bara var problem, att de behövde hjälp med henne. Så var det inte, men det visste inte Birgitta någonting om. Hon kände sig bara ängslig och orolig för Katjas skull.

Jan gick med snabba steg hemåt, han hade naturligtvis glömt den viktigaste boken till plugget hemma och var tvungen att hämta den innan han började. Han tänkte på natten, att han förlorat oskulden, att både hans mamma och pappa skulle bli galna om de fick reda på det. Men han skulle gifta sig med Pia, det hade han redan bestämt. De hade redan pratat om det. Han satte nyckeln i dörren och öppnade.
- Hallå! Det är bara jag, jag glömde en bok igår.
Jan stegade in och upp för trapporna till sitt rum, hämtade boken och sprang ner för trapporna igen. Han var nästan ute genom dörren när han gick tillbaka igen.
- Hallå! Hörde ni?
När han inte fick något svar gick han mot köket, han hörde systerns snyftningar och sprang fram till henne vid köksbänken. När han kommer närmre ser han att Katja är täckt med blod, han ser sin mammas morgontofflor lite längre bakom bänken. Han vänder snabbt bort huvudet och håller om sin syster.
- Så ja, allt kommer bli bra, allt kommer bli bra.
Sakta tar Jan kniven ur Katjas hand och skjuter iväg den längs golvet. Han fäller några tysta tårar.

Tvivelaktigt

- Så Katja, då vill jag gärna att du sätter dig här i stolen så ska vi bara fråga några frågor.
- Ok, var är Jan?
- Han är precis utanför och väntar på dig.
- Ok, varför kan han inte vara här?
- Han kommer sen så fort vi är klara här, Katja.
Katja förstod inte varför mannen framför henne inte lät henne ha sin bror med sig. Hon kunde inte tänka sig att det fanns någon anledning för honom att inte vara där. Han var ju alltid där Katja var. Hon kunde höra Jans upprörda röst utanför, han hade varit upprörd hela dagen, men hon kom inte riktigt ihåg varför. Katja försökte komma på hur dagen började, hon gick upp ur sängen, hon kommer inte ihåg att hon gjorde det, hon bara vet det eftersom hon inte ligger kvar där längre. Mamma och pappa måste ha gjort frukost till henne för hon var inte hungrig. Mamma, något hade hänt med mamma, tänkte hon. Hon försökte verkligen komma på vad som hade hänt och blev väldigt upprörd när mannen avbröt hennes tänkande.
- Katja, kommer du ihåg vad som hänt idag?
- Det var det jag försökte komma på när du avbröt mig. Var är Jan?
- Utanför. Försök tänk efter Katja, gick du upp i morse?
Katja skrattade lite eftersom hon tyckte att mannen verkade lite dum.
- Ja det är klart jag gjorde, jag sitter här ju.
- Ja, jo, det gör du ju. Kommer du ihåg vad du gjorde sen?
- Jag tror jag åt frukost.
- Ok, var din mamma och pappa där?
- Pappa brukar alltid titta på tv på förmiddagen, nyheterna förstår du.
Mannen, som varit läkare i många år, hade aldrig träffat på en tolvårig flicka med den sortens språk som hon hade. Lillgammal, var det bästa ordet han kunde komma på.
- Jaha, så det var bara du och din mamma i köket då?
- Jaa, det måste det varit då. Var är mamma och pappa, kommer de snart?
- Katja, det har skett en olycka, din mamma och pappa är borta, de är i himlen.
- Himlen finns inte säger Jan. Var är Jan?
- Utanför dörren. Var tror du att dina föräldrar är då?
- Hemma och väntar på mig och Jan.

Det tog månader för Jan att förklara att deras föräldrar inte fanns längre och det tog två år innan Jan fick lov att ta hand om sin syster, socialen hade många invändningar.

Nu stod Katja och plockade upp saker från ICA-kassarna och sorterade in det i kylen på sitt eget vis. Det fanns en sak som läkarna inte kunde förklara, det var att plötsligt fick Katja luckor, luckor då hon var alldeles vanlig, och framförallt luckor då hon kom ihåg nästan allt. Katja satte sig ner på köksgolvet och grät, hon snyftade så hysteriskt att hon inte kunde få luft. Jan kom ut i köket och satte sig ner bredvid henne, detta var de värsta stunderna för honom.
- Jag vill inte mer, Jan.
- Det är snart över.
- Snälla Jan, du vet inte hur det är för mig.
- Jag förstår, men jag kan inte göra något. Jag kan bara vara här.
- Det var inte min mening att göra så, det var inte min mening.
- Jag vet, jag vet, allting löser sig. Kom så tar vi din medicin så får du lägga dig ner lite.
Jan hjälpte henne in i sängen och gav henne medicinen och ett glas vatten.
- Jag ska bara sätta in resten av varorna.
Han pussade henne i pannan och gick ut i köket.
- Jan!
- Ja!
- När kommer mamma?
- Jag tvivlar på att hon någonsin kommer hit igen.
Så, allt var som vanligt igen.

skrivpuff - att läka

Tiden läker alla sår säger de som vet något. Jan visste att det var skitsnack, tiden gör bara att man glömmer hur stora sår man fått. Förtränger, förnekar, förgör, förstör. Jan kände sig lite som ett stort, varigt, infekterat sår när han gick på ICA och handlade. Han hade inte någon inköpslista och gick lite förvirrat i alla gångarna. Vad skulle han egentligen handla, behövde han egentligen handla något, vad gjorde det om det fanns någon mat hemma, egentligen? Han slog ifrån sig tankarna och gick mot delikatessen där han visste att Katja stod och beordrade expediten att skära upp både det ena och det andra. Bara tre skivor av allt dock, aldrig mer än tre skivor, aldrig mindre heller. Jan hade försökt att få henne att sluta med sitt delikatessbeteende, men utan någon framgång. Framgång var inte direkt någon som Jan kände hörde ihop med hans liv.
- Är du färdig nu Katja?
- Snart, jag ska bara ha tre skivor kokt medwurst också.
Expediten såg ut som att hon ville hoppa över disken och skiva upp Katja istället men hon plockade upp medwursten, log ett stelt leende mot Katja och skivade tre skivor.
- Tack.
Katja fick sitt paket med alla pålägg och lade ner det i vagnen, på höger sida. På höger sida lade Katja allting som en gång hade levt. På vänster sida lade hon allting som kom från någon som hade levt, exempelvis mjölk. Längst ifrån i vagnen lade hon allt som kom från växter och naturen. Jan hade lärt sig att lägga allting på sin plats, man visste aldrig riktigt vad som kunde hända när man inte följde Katjas rutiner. Det var egentligen ett mirakel att det inte hade hänt någon incident tidigare på Katjas jobb.
- Är vi färdiga nu brorsan?
- Ja, det tror jag att vi är faktiskt. Vi ska bara in om apoteket också sen kör vi hem.
- Gud vad bra, jag måste läsa färdigt boken och göra mig redo för jobbet i morgon.
- Ja.
- Tror du mamma kommer och hälsar på idag?
Jan suckade och tittade på Katja.
- Nej, Katja, det tror jag inte. Jag har ju sagt att hon och pappa inte finns längre.
- Så de kommer inte idag då alltså?
- Nej.
- Inte i morgon heller? För jag skulle kunna laga något extra gott.
- Nej, förmodligen dyker de inte upp i morgon heller Katja.
- Nästa helg kommer de, det vet jag.
- Ok, vi går till kassan nu.
Jan kände att han hade kunnat strypa sin egen syster framför alla kunder och expediter och övervakningskameror. Han hade inte haft några problem som helst med det. Om det inte varit för de sista orden deras mamma hade sagt till honom. "Ta nu hand om henne Jan". Det hade han gjort, länge nog.

Svårfunnet

Jan satt och tittade på när Katja satt i fåtöljen och tittade på tv. Visste han inte det han visste skulle han aldrig tro att där var en endaste ond tanke i henne huvud. Men nu visste han bättre än så. För arton år sedan på dagen dog deras föräldrar. Katja var bara tolv år gammal. Han själv hade varit arton. Ända sedan den dagen hade hans enda uppgift i livet varit att ta hand om henne. Han kunde fortfarande höra hur deras mamma grät sig till sömns varje kväll. Jan blundade för att kväva en tår.

- Snälla Katja, gör inte så. Du får inte.
- Du måste inse hur det ligger till Birgitta. Vi måste ha hjälp med henne.
- Varför behöver ni hjälp, mamma?
Det var nästan som att Katja visste att hon kunde manipulera sin mamma till precis vad som helst.

Det tog lång tid innan läkarna hittade vad som var fel och ännu längre tid innan de sedan kunde hitta rätt mediciner.

Jan öppnade ögonen igen och tittade på Katja han skämdes när han tänkte det, men det hade varit mycket bättre om deras föräldrar bara lämnat iväg henne redan när hon var liten. Hade de vetat hur allt skulle bli så hade de nog gjort det.

Skrivpuff - Återvinning

Katja blev väldigt sällan arg, hon hetsade inte upp sig över saker som var världsliga och hon höjde aldrig rösten. Därför var det många som nu stod med öppna munnar och stora ögon medan de bevittnade något som aldrig förr hade hänt. Ingen förstod varför det hände men någon anade att Katja var på väg att få ett mentalt sammanbrott. Ingen på kontoret kände henne tillräckligt väl för att veta varför Katja nu stod och kastade plastmuggar med vatten på alla förbipasserande. Chefen som vädjade till henne att sluta med sitt lite onödiga vattenkrig hade inte heller någon aning om vad som hade hänt Katja denna dag.
- Så ja, om du kanske kan följa med in på mitt kontor Katja.
- Varför i hela fridens namn skulle jag vilja följa med dig in på kontoret? Ge mig en riktigt bra anledning annars åker hela vattentanken.
Katja måttade, vad hon tyckte var, en karatespark mot vattentanken. Vatten forsade ut över kontorsgolven och några i personalen började nu skratta lite åt sin kollega. Nervösa små fnitter dök upp lite här och var för de visste inte vad de annars skulle göra. Katja satte sig ner på det blöta golvet och lade huvudet i händerna.
- Jag försökte bara förklara vad som händer med vår planet.
- Ok, Katja, kom här.
Chefen försökte vifta bort resten av personalen som naturligtvis var alldeles för nyfikna för att återgå till sitt tråkiga monotona arbete. Han sträckte ut sin hand mot Katja som lite motvilligt tog tag i den och reste sig upp. Hon följde med chefen till hans kontor och satte sig ner på en stol. Chefen satte sig ner, mitt emot, på andra sidan skrivbordet.
- Sådär, är det någonting du behöver Katja? Har det hänt något? Behöver du vara ledig?
- Jag vill bara att vi ska använda riktigt glas istället för plast. Förstår du vad vi gör mot vår planet?
- Så allt detta handlar om...?
- Återvinning, förstår du inte det? Jag försökte förklara för Benny, som för övrigt tar vatten MED EN NY PLASTMUGG VARJE GÅNG ungefär 30 gånger om dagen, att vi måste ta hand om vår planet mer. Då skrattar han åt mig, skakar på huvudet och tar sin för dagen tjugofjärde plastmugg och fyller med vatten.
- Ja, det låter som att jag får prata med Benny om hans vanor med vattnet och fram för allt plastmuggarna.
Chefen tog till en mycket pedagogisk ton då han förstod att inte allt riktigt stod rätt till med Katja.
- Katja, det kanske är någon jag ska ringa som kan hämta dig.
- Jag vill inte bli hämtad, jag vill gärna fortsätta jobba om det går bra. Jag var mitt uppe i ett projekt.
- Jo, det låter ju mycket bra Katja, men jag tror att du behöver vila dig lite idag.
- Varför skulle jag behöva vila mig?!
Katja höjde rösten och chefen tyckte sig se en viss galenskap i ögonen på Katja som han blev rädd för.
- Nej, det är naturligtvis helt upp till dig, Katja. Då kanske du ska gå ut till ditt skrivbord och fortsätta på ditt projekt.
- Ja, gärna det.
Till chefens lättnad skulle Katja precis gå ut då dörren till kontoret öppnas.
- Vad gör du här, Jan?
- Du glömde något i morse, Katja.
Jan vände sig mot chefen som han aldrig förr hade träffat och bad om ursäkt för allt som hade hänt och han skulle naturligtvis stå för eventuella kostnader som det hade medfört. Chefen stod bara och nickade och lyssnade medan Katja fick några piller av Jan som hon genast svalde.
- Då fortsätter jag jobba då.
Katja gick ut genom dörren och chefen vände sig mot Jan för att få svar på några frågor han hade.

Skriv om en kvast

-Vad menar du? Vi kan ju inte flyga på den?
-Klart att vi kan, jag ska visa er. Man bara lyfter på benet och sen sätter man sig på kvasten bara. Sen ska man bara tro, så ska ni se att ni lyfter innan ni vet ordet av.
Den lite äldre damen klättrade upp på kvasten och knyckte lite på knäna som för att låtsas sitta på kvasten. De två barnen stod med munnarna öppna och med ett minst sagt häpet uttryck i ansiktet.
-Seså, upp på era kvastar så flyger vi iväg.
Barnen började skruva lite på sig och skrattade lite nervöst när plötsligt deras yngre syster kommer in i rummet.
-Vad ska mormor göra med kvasten?
-Jag ska till Blåkulla, du vill kanske följa med istället Lillan eftersom dina syskon avstår.
-Jaa!
Lillan blev alldeles extatisk, hon fick aldrig följa med någonstans, men nu skulle hon få följa med och inte bara de äldre syskonen. Mormodern tog tag i den ena kvasten och gav till Lillan.
-Kom så lyfter vi.
Lillan hoppade upp på kvasten och vips så var både mormodern och Lillan borta. Lillans äldre bror och syster såg om möjligt ännu mer häpna ut.

Att försvinna

- Har du funderat något mer på det jag sa igår till dig?
- Jag funderade halva natten, men jag vet inte riktigt om det gör någon skillnad faktiskt.
Saga sörplade i sig lite kaffe från sin kopp och flyttade vikten från vänster till höger skinka, sen från höger till vänster skinka igen. Efter ett antal skiftningar i viktfördelningen så bestämde hon sig för att ha jämn fördelning mellan båda skinkorna där hon satt.
- Har du lite svårt att sitta still?
- Nejdå, bara lite träsmak i baken. Kom du fram till något då?
- Äsch, vi kan väl prata om något annat? Har ni kommit fram till vad den lilla ska heta?
Saga skrattade lite för sig själv och bet lite på nagelbandet.
- Vi vet inte ens om det är en pojke eller flicka, så då är det svårt att bestämma namn.
- Kim, då kan det ju kvitta.
Louise lutade sig lite bakåt där hon satt i fönsterkarmen med ciggen i handen. Saga tog ett hastigt andetag och blinkade några gånger.
- Du vet att jag inte tycker om när du sitter där i fönsterkarmen.
- Men vad tyckte du om namnet då?
- Jag tror inte att Jesper gillar idén med ett namn innan vi vet om det är en flicka eller pojke men jag ska framföra önskemålet.
- Är du lycklig med honom?
- Jag är så lycklig jag kan bli.
Sagas nagelband blödde lite nu efter allt bitande och hon sög lite på tummen för att inte kladda blod någonstans.
- Så lycklig du kan bli?
- Ja precis.
Louise fimpade i ett litet fat som stod på bordet bredvid fönstret. Hon såg upp mot solen, rakt in i solen. Sedan tittade hon in mot det mörka rummet och blinkade för att skapa egna fyrverkerier i huvudet. Louise var uttråkad, tankspridd och fundersam.
- Det är bra, Saga. Du vet att jag vill att du ska vara lycklig.
- Snälla Louise, vi har pratat om det här.
- Jag tänkte inte säga mer än så, jag är glad att du är lycklig. Blir det en dotter kan ni alltid fundera på om ni vill döpa henne till Louise. Det betyder faktiskt hjältinna.
Louise smakade på ordet, hjältinna. Hon skrattade lite och sträckte på sig.
Saga kände ilningen i hela kroppen, hon bara försvann.

Varför?

Du sade att du aldrig skulle lämna mig. Du sade att vi alltid skulle finnas i varandras liv. Nu sitter jag här, med ett ensamt fladdrande ljus. Jag skriver till dig för du ska veta att du har skuld i detta. Mina sista ord i livet ska vara de av hat till dig. Du skulle finnas i allt det dåliga och allt det bra. Du sade att där fanns inget bra, bara dåligt, sen tog du dina grejer och drog. Du såg dig inte ens om, du bara försvann.
Nu sitter jag här, tårarna har runnit varje dag, det finns ingen hejd på det. Varje minut och sekund utan dig skär i mig.
Jag önskar jag kunde leva utan dig, men det kan jag inte, därför bär du nu skulden till detta, det är ditt fel att jag ej längre finns. När du läser detta är jag bara aska. Kanske kommer jag och smeker din kind med vinden eller så hemsöker jag dina nätter i mardrömmar.
Jag har bara en fråga, varför? Varför var du tvungen att gå?


Jag skriver ett svar trots att du ej finns kvar. För mina synder är det ingen som kommer förlåta, allra minst du. Men hade jag inte gått hade det varit min aska lika mycket som din. Din väg var din egen och min närvaro hade inte stoppat den. Kanske var jag feg som inte vågade stanna kvar. Kanske var det överlevnadsinstinkt. Du ska veta att du hemsöker mina drömmar, men det är inga mardrömmar. Jag har bara en fråga, varför? Varför gav du upp långt innan jag försvann? För alltid kommer jag bära din död, men du kommer för alltid att leva i mig.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Puff - Ambitiös

Jag vill också vara ambitiös. Jag vill också vara som alla de andra som sitter på tåget. Datorn i knäet, headsetet i örat. Knappar in siffror i fina Excel-rutor, svarar på mail, pratar med kontoret.
Jag sitter med musik i öronen, Toccata & Fugue, Vanessa Mae. Jag tänker på min story, ska jag kanske ta kål på någon för att få fart på historien eller ska jag bara låta de sakta förtvina i mina tankars djup. Jag börjar tänka på annat, gamla vänner, nya vänner, familj, allt annat. Jag funderar på hur det skulle kännas att ställa sig framför ett tåg. Skulle det kännas? Eller skulle det gå så fort att man bara försvinner och sen, slut. Det är inte så ambitiöst att ta slut på sitt liv, eller det beror kanske på hur man gör.
Jag tittar lite på den ambitiösa människan mittemot, pluggar något. Man ser att hon pluggar eftersom det är miljontals mini-postit's i boken hon bläddrar i. Man kanske skulle plugga till något. Något ambitiöst.

Eller så är det bara ambitiöst nog att gå upp klockan fyra på morgonen. Ambition is in the eye of the beholder.

2010:111 - mötet på tågstationen

Väskor, telefonsamtal, kramar, ilska, tårar, kaffe, böcker, tidningar, gamla vänner, nya flammor, långdistans, kortdistans.
Bredvid mig på bänken sitter det en ung tjej som förbryllat knappar på mobilen. Hon ser både glad och ledsen ut. Jag undrar om hon lämnat någon och bara sitter kvar för att hantera tomheten som blev kvar, eller om hon kanske väntar på någon som hon inte är säker på att hon vill träffa. Eller så kanske hon bara sms:ar med sin mamma om något jobbigt, vad vet jag?
Jag sitter där för att jag väntar på någon, jag har väntat länge dock inte på stationen. Men det var flera månader sen vi sågs senast och jag har väntat och längtat sen den sista gången vi sågs. Du lämnade mig med många kryptiska ord som jag har försökt reda ut under våra telefonsamtal. Men något gick fel senast du var här, något vi ska rätta till nu när du är här denna gången.
Jag stirrar lite mer på tjejen som sitter mittemot mig, hon ser mer och mer ledsen ut för varenda gång telefonen plingar till med ett meddelande. Hon tittar lite snabbt upp på mig och ser nästan rädd ut. Jag fick dåligt samvete för att jag hade stirrat på henne, det kan ju omöjligt verka normalt egentligen. Jag tittar bort och försöker hitta något annat att fokusera på, tavlan med ankommande tåg verkar bäst att vila ögonen på. Tio minuter kvar bara tills tåget kommer in. Jag tittade lite snabbt på min mobil, men jag hade inte fått några meddelanden. Istället plingade det till i tjejens mobil en gång till och hon reste sig och gick därifrån. Jag försökte se åt vilket håll hon gick men det var alldeles för mycket folk i vägen.
Jag reste mig och gick mot spåret, fjärilar i magen, yrsel, nästan lite illamående var jag när jag närmade mig perrongen. Tåget var några minuter tidigt så det rullade precis den sista metern när jag kom dit. Förväntningar bubblade över inom mig och tårarna var nära.
Emot mig gick plötsligt den vackraste människa jag kände till, nästan skred fram genom folkmassan som gått av tåget. Det var en lätt överdrift men jag kunde inte släppa ögonen från hennes uppenbarelse och jag bara stod still. Hon stannade ungefär två meter ifrån mig, ett stort leende på läpparna som gjorde henne om möjligt ännu vackrare. Tjejen med mobilen och de ledsna ögonen kom upp bredvid mig och nu log hon istället. Hon tog några snabba steg och kramade om den vackra kvinnan som om hon aldrig någonsin tänkte släppa henne igen. Den vackra kvinnan tittade på mig, länge, och jag släppte henne inte med blicken. Till slut släppte kramen och de två tjejerna blev alldeles uppslukade av att prata med varandra. Jag tittade mot alla människor som gick mot mig och plötsligt fick jag syn på min syster. Det var så länge sedan jag såg dig och ett leende sprack upp i hela mitt ansikte och jag kramade dig som om jag aldrig skulle släppa dig igen. Allt kändes som en deja vu och jag skakade på huvudet. "Nu ska vi hem och lösa detta en gång för alla", sade jag och tog tag i dina väskor. På vägen ut från centralen känner jag att någon stoppar ner något i min bakficka, jag vänder mig om ser hennes rygg, den vackra kvinnan.
"Vilken buss ska vi ta?", frågar du. "Det kommer du väl ändå ihåg", sa jag och skrattade lite åt dig min syster.
Jag vecklade upp lappen och där stod några siffror, som bildade ett telefonnummer.

2010:66 - ta tillbaka

- Ta tillbaka det!
- Nej.
- Snälla ta tillbaka det.
Tårarna rann längs med kinderna och jag hade svårt att koncentrera mig på att stå upprätt. Spriten brände i varenda muskel kändes det som och illamåendet var inte långt ifrån. Jag ville bara lägga mig ner, spy och sova bort resten av natten och morgonen.
- Jag tänkter inte ta tillbaka det. Jag hatar dig!
- Men jag älskar dig.
Jag gnällde fram orden, som om det skulle hjälpa att jag låter som en treåring. Det kanske skulle kunna locka fram modersinstinkter eller något.
- Det fungerar inte längre, både du och jag vet det. Du har bara förträngt det lite mer än vad jag har gjort. Jag går nu och hämtar mina grejer när du är någonannanstans för jag klarar inte av att se dig mer.
- Gå inte, snälla, gå inte.
Jag kände något hemskt byggas upp inom mig, något ont. Inget jag gör kommer kunna stoppa det. Jag spydde. Hennes skor är dränkta. Jag blir både nöjd och skamsen samtidigt. Där fick hon för att hon tänkte gå. Hon kastar av sig skorna och tar ett par av mina sen går hon ut genom dörren. Jag väntade mig någon kommentar när hon gick ut och gjorde mig beredd på att svara tillbaka. Inte ett ord sade hon. Jag ville stoppa henne men istället var jag tvungen att springa in på toaletten. Herr Vattenklosett och jag blev mer och mer intima under morgontimmarna sen slockande jag utmattad på sängen.

Torr i halsen, pulserande huvudvärk, fruktansvärd andedräkt. Lägg till ångest från helvetets djupaste hålor och där befann jag mig. Bakfylla.
Jag sträckte mig snabbt efter fickorna på byxorna, mobilen, var är mobilen. Jag letade hysteriskt innan jag hittade den i jackan ute i hallen, snubblade till lite i spyan som låg på hallgolvet och såg Hennes slängda skor. Inte ett enda meddelande. Hon hade verkligen lämnat mig denna gången. Eller hade hon? Kunde jag laga det igen? Jag började skriva ett sms.
"Förlåt, jag vet att jag inte kan ta tillbaka alla dumma saker jag sagt och gjort. Om du kommer tillbaka lovar jag att jag ska göra allt för dig. Jag börjar på AA om du vill det. Bara du kommer tillbaka."
Tryckte på skicka och började sedan städa.

2010:20 - lyhörd

Vaknar på morgonen, fylld av en massa måsten, krav. Jag stålsätter mig att klara dagens krav med bravur.
På jobbet sätter jag reglerna för andra att följa, för att mina krav ska klaras.
- Kan vi inte göra så här istället.
Det är mitt sätt eller inget, bara mitt sätt som fungerar. Min krav klaras av.
Åker i bilen på vägen hem, kraven efter jobbet måste också klaras med bravur.
Sätter upp regler för mig och sambon om hur kvällen ska vara. Sätter tider, planerar i detalj för allt som ska hinnas med.
- Kan vi inte...
Det är bara mitt sätt som fungerar, min krav måste klaras av. Jag lyssnar inte ens på invändningarna.
- Hur skulle det vara om du försökte lyssna, försökte vara lyhörd för de i din omgivning?
Orden skreks mot mig. Jag tittar oförstående. Vad vet de om mina krav och måsten? Jag ilar vidare, fixar själv. Men någonstans i bakhuvudet gnager orden, lyhörd för andra.

2010:13 - att gissa

Kommissarie Sten var mycket trött när hans telefon ringde. Med all rätt, klockan var två på natten och han hade nästan precis lyckats somna efter en alldeles för händelserik dag på jobbet.
- Sten.
- Hjeltén här chefen. Du måste tyvärr komma hit. Det är allvarligt. Det är i villaområdet vid Högdal.
- Är snart där.
Han lade på luren och tittade ännu en gång på klockan. Kunde inte de allvarliga brotten väntat till en lite mer human tid på dygnet. Han reste sig ur sängen och drog på sig kläderna, västen, hölstret. Låste upp vapenskåpet och på med pistolen. Han glimtade över till den vänstra halvan av sängen, alldeles orörd, täcket hade inte rört sig en centimeter. Han vände bort blicken, tog kavajen och gick ut ur sovrummet.
Tjugo minuter senare rullade kommissarie Sten in i villaområdet vid Högdal. Det var lätt att hitta målet då det stod en hel hög med polisbilar. Journalisterna hade redan börjat hopa sig. Kommissarie Sten drog ett sjupt andetag innan han gick ur bilen. Hjeltén och Jönsson kom gåendes mot honom.
- Förlåt att vi väckte dig men du måste se detta.
- Tjänsten först som dom säger.
- Jag vill bara varna dig att det kan bli lite chockerande att se.
Sten tittade på Hjeltén, som om han blivit gravt förolämpad.
- Jag tror att jag ska mäkta med det, Hjeltén. Vad har vi då?
- En kvinna, vi vet inte hur gammal hon är än, hon bor inte själv om det är hon som är på fotona, men det är bara hon som är i huset eller var, eller ja du vet vad jag menar.
- Ni tror att det är hon på fotona?
- Ja, det är lite svårt att utgöra.
Sten virrade på huvudet och tog tag i handtaget på ytterdörren. Han gick in och hallen såg helt orörd ut.
- Var ska vi? Om hon var själv hemma vem ringde in det?
- Anonymt samtal.
- Har vi någon aning om var samtalet kom ifrån?
- Teknikerna är på det nu.
- Vi ska till sovrummet.
Jönsson ledde vägen mot sovrummet och öppnade dörren. Sten tog ett steg in och tappade nästan fotfästet. Det kändes som att rummet snurrade och han fick svårt att andas. Väggarna som antagligen var i någon off-white nyans var nu blodröda. Det var bildligt talat blod överallt och Sten blinkade flera gånger. På sängen låg en kropp svårt sargad, kroppsdelar utspridda över hela rummet.
- Herregud, vad har hänt här?
Sten blev själv överraskad över sin ogenomtänkta kommentar.
Jönsson, som hade ungefär lika mycket känslor som en skål minestronesoppa, skrattade till lite diskret och sade;
- Jag vet inte riktigt, men om jag skulle gissa, så tror jag inte att hon begått självmord.
Sten rörde sig med snabba steg mot Jönsson och gav honom en rak höger som sänkte honom direkt.
- Kommissarien!
- Ta ut honom härifrån direkt Hjeltén!! Direkt! Innan jag gör något ännu värre.
Hjeltén suckade när han skulle lyfta upp Jönsson, han drog ut honom ur sovrummet och lade honom i en soffa i vardagsrummet. Jönsson vaknade till nästan direkt.
- Vad i helvete är hans problem.
- Har du inte hört?
- Hört vad?
- Jag trodde alla visste det. Hans fru dog i omständigheter som liknar dessa nästan exakt.
- Fan. Jag och min stora mun.
Sten tittade sig omkring och försökte ta in alla intryck. Blodet kommer inte bara från kroppen, det är alldeles för mycket för det. Ska det passa profilen, vilket han hoppades att det inte gjorde egentligen så ska resten vara hjortblod. Han kunde bara gissa i detta läge, bara gissa och hoppas att han skulle hitta gärningsmannen.

2010:9 - debutera

Solen lös in genom källarfönstret och kastade en stark strimma ljus över skrivbordet, just precis över tidningen som Niklas läste.
- Det var ju själve fan. Vad är oddsen?
Han förväntade sig nog inte ett svar och hade det kommit ett svar hade han nog inte varit så avslappnad. Han satt själv i källaren och han var ensam i huset, ensam. Niklas var en man på 46 år. Arbetslös, som staten kallade det. Semester, som hans grannar avundsjukt sade. De hade fel allihop, han hade ett jobb, men det var inget han fick betalt i pengar. Det var inget han berättade om.
Med saxen i högsta hugg så klippte han i tidningspappret, mycket noggrant. Spikraka linjer, det var viktigt för Niklas.
Källaren var liten och unken, det låg skräp precis överallt och dammet yrde bara man tittade på det. På ena väggen var där en dörr och precis bredvid dörren var trappan upp till markplan. Precis mittemot dörren, på andra väggen var där ett fönster högst upp mot taket, där solen fick chans att lysa. Precis mitt i allt skräp stod där ett nitiskt rent skrivbord. Niklas tog tidningen och kastade in den i hörnet bland lite annat skräp sedan gick han bort mot dörren. Han letade i fickan efter nyckeln och låste upp dörren. Han gick in och stängde dörren bakom sig. Han låste först dörren och sedan tände han ljuset. Ett kliniskt rent rum, utan en endaste möbel. På väggarna var ändlöst många urklipp uppsatta med pushpins i alla möjliga färger. Vid första anblicken tycktes det vara uppsatt helt utan planering, men varenda placering och varenda pushpinfärg hade en mening.
Niklas tog en ny röd pushpin från dörren och satte upp det nya urklippet på väggen mittemot dörren. "BESTIALISKT MORD I IDYLLEN". Han backade bort från väggen och tittade på några av de andra urklippen. "TREDJE MORDET! SERIEMÖRDARE?". "POLISEN STÅR UTAN SVAR!". Det pirrade nästan lite i magen när han tittade på urklippen som visade debuten, "POLISEN HAR ALDRIG SETT NÅGOT LIKNANDE".
Niklas släckte ljuset, låste upp dörren, gick ut och låste dörren igen. Han gick sakta upp för trapporna och kom in i köket. Kaffet hade kallnat lite i muggen, han satte den mikrovågsugnen i trettio sekunder. Så gott som nytt, tänkte han. Han satte sig framför tv:n i vardagsrummet och tryckte igång den. Han konstaterade ganska fort att det inte fanns så mycket att titta på. Han satte igång dvd:n och fortsatte titta på Beck. Han tyckte verkligen om Persbrandt i rollen som Gunvald, så tuff, så saklig.

2010:3 - att kopiera

Ute i villaidyllen var det ett nästan lite kusligt lugn. Det var så otroligt kallt att till och med Jack ville vända om hemåt. Simon bara tittade på sin frusna Grand Danois och och skakade på huvudet.
- Morgonrundan är ju vår favorit, inga människor ute.
Hunden gnällde och vände tvärtom och började gå hemåt. Simon som frös rätt mycket själv tyckte att det kunde vara rätt skönt att komma hem igen. De kryssade mellan husen och det kändes alldeles för tomt, som att det hade hänt något som han inte visste något om.
När han kom in genom dörren så hade Kristina fortfarande inte tagit sig upp ur sängen. Det var förvisso väldigt tidigt men Kristina var inte den som brukade ligga och dra sig, men det hade ju varit lite fest kvällen innan. Simon och Kristina hade först lämnat barnen hos hans föräldrar och sen kört iväg till ett par vänner som bodde ute i skogen. Ute i skogen, tänkte Simon, utan grannar. Där hade dom ätit gott och spelat lite poker. Simon sjönk ner i soffan med tidningen i högsta hugg. På första sidan stod det, BESTIALISKT MORD I IDYLLEN. Simon tyckte att han kände igen husen på bilden och en ovälkommen känsla började växa i maggropen. Han bläddrade snabbt fram och där kom det fram fler bilder med hus som Simon kände igen. Det var bland annat hans eget hus på en av bilderna. Han slutade stirra på bilderna och började läsa texten. När han läst färdigt viker han ihop tidningen fint och lägger den på bordet, en tår växer fram i ögonvrån och han ger blanka fan i om det är manligt att gråta eller inte.
Simon går sakta upp för trapporna till sovrummet, till Kristina. Han sätter sig på sängkanten och Kristina, som alltid sover väldigt lätt, vaknar och tittar på honom.
- Vad har hänt Simon?
Tårarna bara faller nerför hans kinder och han stirrar ut genom fönstret.
- Men Simon vad har hänt? Är det barnen? Har något hänt med barnen?
- Nej, inget har hänt med barnen. Det är...det är...samma.
- Samma? Vad menar du Simon? Du skrämmer mig!
Hon kryper fram till Simon och håller om honom.
- Det är samma som Helena.
- Din syster? Vad menar du? Jag förstår ingenting.
- Anderssons fru har blivit mördad, på samma sätt.
Simon hulkade fram orden mellan snyftningarna.
- Han har kopierat honom. Gjort på precis samma sätt.
Simon sprang in på toaletten och spydde. Kristina satt kvar i sängen, orörlig och med tårar som rann nerför kinderna.
Ett oroligt moln lade sig över villaidyllen.

2010:1 - Sovmorgon

En rättelse av ett gammalt ordspråk...

Sovmorgonstund har guld i mund.